måndag 7 maj 2012

Byggnadsvård, del 5, lilla kammaren

På grund av en på många sätt mycket osympatisk, men ändå en av de mest efterlängtade filurerna hamnade jag att ändra på en rubrik här i min blogg. Jag fick lov att ändra på "Fåglar vi sett" till "Fåglar vi sett eller hört" - antagligen vet du varför. Denna filur har jag bara sett en gång, men inte missat ett enda år av mitt liv - jag talar så klart om GÖKEN! Den hörde jag då jag hade kaffpaus. Jag skulle hålla min kaffepaus i den vita kaffegruppen nedanför torpet och satt mig i en av stolarna med utsikt över fjärden - Jag klarade mig utan kaffe på kläderna, fast det högra bakre smala stolsbenet behagade stå rakt åvanför en sorkgång i marken. Hur som helst så fortsatte jag med lilla kammaren efter kaffet.
Nu var det dags för golvet, som vi helt enkelt ville veta hur det är uppbyggt i.o.m. att vi visste att det är en betongkaka i bottnen och säljaren intygade för oss att det inte använts plast någonstans i byggnaden då han sanerat.
Konstruktionen påminde mycket om väggen mot köket - skålning med bergull emellan, med papperssidan uppåt, men ingen metallfolie här inte.

tur att jag åt lunch före jag rev golvet!
Jag vet inte om jag är ensam om att ha en uppfattning om att det lite glänsande transparenta fladdrande föremålet till vänster skulle kunna vara plast!!

Precis som i väggen så hade någon kommit på den goda iden att söka inkvartering på ställen där det är svårt att komma åt för värdfolket

ingång till lägenhet i källarvåningen...

Det var bara att ta fram stora sopsäckar och börja fylla dem med (det är väl ett palindrom) gammal bergull. Bergullen var placerad direkt på en plastfolie! som låg på en bitumenbestruken betongkaka. Golvbjälklaget var avvägt med kilar på bräder som även dom låg på plasten. Bräderna var spikade! genom plasten och bitumenen fast i betongen vilket förståss fått fukt att krypa in i bräderna, så ställvis var de i ganska dåligt skick.

dålig bräda
Skadorna i golvet var förhållandevis små enligt min åsikt, med tanke på att det fanns bergull direkt på en plastyta som punkterats ner mot marken och golvet var lackat med något slitstarkt lack - troligtvis uretanlack som bildar en tät yta.

För mig är det ofattbart att folk skall pressa mineral- och glasull på alla tänkbara och otänkbara ställen. Rent teoretiskt fungerar det ju, bara man ser till att fuktvandringen elimineras. Teorin höll ändå i Lönntorp inte längre än till att genast då man lagt det diffusionstäta materialet, som skall skydda bergullen från markfukt, så punkterar man det med en massa spikar. Detta är tyvärr mycket vanligt - det samma gäller förståss väggar. Kostruktionsmässigt skall ju plastfolien ligga så nära inomhusluften som möjligt för att förhindra den varmare och därmed fuktigare luften att tränga fram till ullen.
Mineral- och glasull klarar sig inte utan diffusionstät folie eftersom dom inte klarar av att bli fuktiga utan att förstöra anliggande konstruktioner. Om jag inte har helt fel så har mineral- och glasull en ungefärlig fuktupptagningsförmåga på 0,5% av sin egenvikt - efter det är ullen våt, vattnet rinner neråt och upptas av underliggande, ofta träkonstruktioner. Katastrofen blir fort ett faktum då ullen måste omges av plast som i sin tur inte tillåter de nu fuktiga träkonstruktionerna att torka, utan det börjar lätt att bildas bl.a. mögel osv.
Ser man på naturfiberisolering, som t.ex. linull så har den en fuktupptagningsförmåga på ca 20 - 25% av sin egenvikt, först efter det börjar det rinna vatten på konstruktionerna - och inte ens det är ännu katastrof eftersom ullen tillåts torka p.g.a. att den inte omges av någon diffusionstät folie. Torkar ullen så kan den uppta fukten från konstruktionerna och därmed torkar allt så småningom. Förklaringen är ganska enkel om vi tar ett exempel: Naturfiberullen består av en massa tunna naturfibrer, medan t.ex. glasullen består av en massa tunna glasfibrer. Naturfibrerna kan transportera fukt inom sig från sin ena ända till den andra medan glasfibrerna enbart kan transportera vatten i flytande form på sin yta. Man kan experimentera med att sätta två flaskor med ett par cm vatten på bottnet, på öppningen sätter man gummikorkar genom vilka man sticker en glaspinne i den ena flaskan och en träpinne i den andra flaskan så att dom når bottnet.
Efter några dagar är flaskan med träpinnen tom och träpinnen torr, medan flaskan med glaspinnen troligtvis har kondens på hela insidan och mängden vattenmolekyler i flaskan är oförändrad.

Ja-ja det var en liten predikan!

Nu blir det för oss att fundera hur vi skall göra då vi skll sätta in ett nytt golv i kammaren. Just nu är där uppifrån räknat plastfolie, bitumen, betong, bitumen & plastfolie - en sak är i alla fall klar! Ytan blir ett skurgolv av gran!

Som en avslutning på rivningen kan jag inte låta bli att sätta upp några bilder på allt som rivits ur kammaren - jag blir varje gång lika fascinerad av hur rummet inte blir märkbart större medan mängden avfall alltid är ansenlig.

urtagen isolering
Ett lass panel hade jag redan fört då jag tog denna bild:

panel & golv

Jag har alltid en känsla av att jag aldrig skulle få allt att rymmas i det rum det är taget ifrån - dessutom på ett vis så att ingen märker att det finns där ens!

Tillagt 8.5.2012:

Kanske jag skulle sätta till en lite förmildrande dom angående berg- och glasull: Det är klart att det finns en hel massa byggen och konstruktioner som har lyckats med berg- och glasull, men det är trots allt frågan om större risker man tar. Det finns större risker för fuktproblem i dessa konstruktioner och då när skadan är skedd, så är kraven på åtgärder för det mesta mycket större, än då man använder sig av naturmaterial, som har en mycket större förmåga att förhindra skadan. Om sedan skadan är skedd så har oxo naturmaterial en helt annan förmåga att återställa fuktskadade konstruktioner själv. För husägaren blir det då mera frågan om att åtgärda orsaken till skadan.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar