tisdag 20 november 2012

Teorier...

Som skolelev var jag mycket intresserad av allt som hette geometri, trigonometri och fysik. Då det stod något av dessa ämnen på läseordningen så blev jag glad.
Jag vet inte egentligen vad det var som fascinerade - men så här i efterskott har jag kunnat komma orsaken på spåren. Det måste ha varit frågan om någon form av trygghet i sin kunskap. Det fanns ett logiskt samband och saker och ting går att bevisa eller motsäga.
Tryggheten uppstår, då man inser att kunskapen baserar sig på något som är lika för alla - man kan argumentera med eller mot alla som känner till formlerna. Precis som många andra gossar så trodde jag mig ha hittat en av nycklarna till förståelse för min omgivning och intresset för matematik och fysik kvarstod.
Lyckligtvis var jag inte lika intresserad av allt i skolan, vilket innebar att jag inte kvalificerade mig för högre studier i dessa teoretiska vetenskaper - jag har alltid varit mera lämpad för praktiska sysslor. Men mitt intresse för matematik och fysik kvarstår - men kanske då snarare den del som gäller tillämpningar i det praktiska livet.

Som dom flesta av oss vet, som är intresserade av byggnadsvård och ett naturnära praktiskt leverne, så är det ju tyvärr så att lagstiftning och direktiv angående byggnadsrelaterade frågor och oxo utveckling av byggnadsmaterial och metoder oftast handhas av sådana som varit tillräckligt duktiga för att få studera på högre nivå. Det praktiska kunnandet och förståelsen för naturliga processer och förlopp kommer ofta i andra hand, eftersom dom ofta rubbar den tidigare nämnda tryggheten.

Med denna något komplicerade inledning vill jag egentligen bara med hjälp av några exempel komma fram till att man skall hålla ögonen på skaft, då det gäller metoder, material eller föreskrifter som väcker minsta lilla misstanke hos en. Oftast lönar det sig att tro på det som är förankrat i praktik och följer naturlagarna, medan det som baserar sig på diverse teoretiska formler och uträkningar kan användas till att manipulera om man inte är uppmerksam. Nu kommer jag till de omtalade exemplen:

Det var en gång 3 pojkar, som bodde några dagar hos en bonde. När de skulle ge sig iväg, frågade de bonden vad han skulle ha för kost och logi. Bonden begärde 30 €, alltså 10 € för varje pojke, och det fick han, varefter pojkarna begav sig iväg.
Men efter en stund kom bonden att tänka på att 30 € kanske var för mycket, varför han skickade sin dräng efter pojkarna med 5 €. Drängen tänkte emellertid att ingen skulle upptäcka, om han själv skulle behålla 2 € och därför gav han bara 3 € åt pojkarna, alltså 1 € per pojke.
Varje pojke har alltså betalat 9 €, och 3 x 9 € = 27 € och drängen behöll 2 €. Det blir sammanlagt 29 € - eller hur ?!?! men det borde ju bli 30 € ?!?!

Det är klart att här finns en hake - den finns i sammankopplandet av två skilda saker på ett sätt så att läsaren inte skall märka det. Det är frågan om medvetet vilseledande - av en författare som vet var felet ligger. Detta exempel är så enkelt att läsaren inser att slutsatsen inte stämmer.
Följande exempel är oxo så enkelt att man inser att slutsatsen är felaktig, men här är det inte frågan om vilseledande utan det är ett tydligt bevis för att teoretiska uträkningar inte nödvändigtvis överensstämmer med verkligheten:

Akilles som är löpare, skall springa i kapp med en sköldpadda. Han kan springa 10 gånger så fort som djuret och därför ger han sköldpaddan ett försprång på 100 meter.
Starten går och efter 100 meter kommer Akilles till den plats, där sköldpaddan startade. Under tiden har denna tillryggalagt 1/10 av den sträcka, som Akilles sprungit, dvs. 10 meter. Akilles springer dessa 10 meter och på den tiden han behöver för detta, har sköldpaddan tillryggalagt 1 meter.
Akilles springer 1 meter och sköldpaddan hinner med 10 cm. Akilles springer 10 cm - osv.
Akilles kommer alltså oupphörligt närmare sköldpaddan; avståndet mellan dem kan vi räkna ut till en billiondels millimeter eller ännu mindre, men sköldpaddan kommer alltid att ligga ett stycke framför löpatren. Han kommer aldrig att hinna i fatt den.

Ja, du kan räkna om och om igen - i teorin kommer Akilles aldrig fast sköldpaddan!

Det är i detta som faran med teoretiskt utsatta gränsvärden och förskrifter ligger. Alla slutsatser man drar utgående från ett teoretiskt resonemang behöver inte vara lika uppenbart oförenliga med verkligheten som det här nämnda, utan en stor del är så komplexa att de vilseleder vilken teoretiker som helst, som saknar praktisk erfarenhet eller kunskap.

Tänk dig bara att Akilles är fukt och sköldpaddan ett nyutvecklat material som skall förhindra fukt från att tränga in i väggkonstruktionerna - är det inte fantastiskt! Då kommer ju fukten aldrig förbi det nya materialet - eller hur?!?!

tisdag 6 november 2012

Byggnadsvård, del 7...

Jag har lite bättre tid att befatta mig med bloggen just nu, eftersom jag råkat ut för det som kan kallas för mången snickares öde - en av mina maskiner bet mig. Jag har alltid sagt att man skall behandla snickerimaskiner som djur. Man skall ha respekt för dem, men man får inte vara rädd - det märker dom genast! Och så gick det - men ingen fara jag har 9 1/2 fingrar kvar!

Det vara bara ett litet sidospår - egentligen tänkte jag ta upp några tankar kring ytor av naturmaterial.

Vi börjar i februari 2009, då vi var i Südtirol och var inkvarterade på en f.d. klasskamrats bondgård. På gården bedriver hennes familj ett ekologiskt lantbruk och håller sig med gamla lokala lantraser då det gäller deras mjölkkor, får och hönor.
Alla byggnader på gården är av trä och helt utan någon form av ytbehandling - enligt husfar kan man, ifall man ytbehandlar lika bra skaffa syntetiska material. Ytbehandlingen förstör enligt honom träets enastående egenskaper.
Denna gård är en gård som jag gärna lyfter fram då man diskuterar byggnadsvård, naturmaterial och gamla metoder. Om någon kan påstå att någonting är beprövat och man vet att det fungerar, så är det husfolket på denna gård - gamla delen är över 700 år gammal och den nya har "bara" ca 350 år på nacken. Som en liten jämförelse kan nämnas att mineralull har funnits i ca 60 år!

obehandlad ladugård

Helt generellt använder man i Südtirol obehandlat lärkträd för utomhusbruk och obehandlad fura eller gran innomhus. Husfar Johnny betonade oxo det obehandlade virkets antiseptiska egenskaper då det används i t.ex. kök.

Oxo i modern arkitektur använder man sig av obehandlat trä, så som denna moderna fjällfasad uppe i skidcentret  Kurzras:

modern fjällfasad

Detta var en liten utflykt till trakter, som trots allt har ett liknande årstidsmönster och därmed temperaturväxlingar som vi här i norr.

Samtalen med Johnny var mycket intressanta eftersom många av hans tankar överensstämde med mina egna. Redan före vi besökte Südtirol, var jag fast övertygad av att man inte behöver ytbehandla träytor, ifall man inte vill göra det av estetiska skäl. För att kunna få mina tankar bekräftade så har vi, då vi renoverade hemma i stan' lämnat baksidan av uthuset obehandlat. Brädfodringen byttes år 2007 och så här såg den ut nu på sommaren:


Lite har väggen grånat, där stänkvatten kommer åt att blöta ner väggen vid regn.

Det är intressant hur mycket det har skrivits om moderna färgers fantastiska egenskaper i jämförelse med de traditionella färger som fanns förut. Det hat utförts diverse olika tester som skall bevisa det ena eller det andra - ofta är det ganska enkelt att se vilka intressen som ligger bakom dessa "undersökningar" och då kan ofta slutresultatet vara givet redan före själva testet.

Det är ganska enkelt att dra sina slutsatser av många av dessa undersökningar om man läser lite mellan raderna. I det senaste ingenjörs-slutarbete jag kollade hade man tagit sig tid att jämföra olika färgkvaliteter med hjälp av praktiska test - i 5 månaders tid!! Man hade utsatt målade brädlappar för naturen i 5 månaders tid - de hade med andra ord inte genomlevt alla våra årstider ens!
På ett annat ställe kan man läsa att nymålade traditionella oljefärger (linoljebaserade) är de tätaste och inte släpper igenom fukt medan nya s.k. plastfärger är elastiska och släpper igenom mera fukt. Men kom ihåg, detta gäller nymålade ytor - det brukar sällan bli problem då något är nytt. Efter ca 10 år har linoljefärgen kritat och föråldrats så den släpper igenom fukt mer eller mindre obehindrat vilket är bra med tanke på de återstående 10 - 20 åren. Plastfärgen däremot har ställvis gått misste om sin elasticitet, spricker upp och ger vatten fritt tillträde till träytan under. Resultatet blir att plastfärgen inte klarar av att transportera ut de stora mängder vatten som finns under och senast då panelen fryser på vintern så lossar färgskiktet och börjar flaga ordentligt.

Om någon har trott att man idag bygger ventilerade brädfodringar, för att det är en bättre konstruktion så har den nog trott fel - det är bara dagens, för industrin lukrativa färger som inte klarar av vårt klimat på annat sätt!

Har du någonsin tänkt på att den luftspalt som finns bakom brädfodringen i moderna konstruktioner samtidigt kyl ner ytterväggen på vintern eftersom den av väggen uppvärmda luften i luftspalten stiger uppåt och försvinner under takfoten, medan det sugs in ny kall uteluft underifrån. Det om sk. moderna energisparande konstruktioner!

Jag skall här avsluta med en bild tagen 2010 av en stockstuga byggt 1984 (26 år gammal) som tidigare målats med rödmylla, men för dryga tio år sedan beslöt man sig för att måla den sydvästra väggen och knutskallarna med modern täckfärg, så den skulle vara bättre skyddad för väder och vind - det skulle ha varit bättre att lämna det ogjort! :



Ytan såg relativt bra ut, men det var enbart det elastiska färgskiktet som höll ytan samman - stocken höll på att bli blomstermylla. Som synes står stugan oxo på pelare, helt enligt dagens principer - mullbänk och krypgrund gör ju att de nedre stockarna lätt ruttnar hette det ju!




måndag 5 november 2012

Reflexioner från snickeriet 2...

...som jag redan nämnde i förra inlägget, så får man som snickare ta del av en hel del byggprojekt. Förutom att detta öppnar en massa intressanta miljöer för en, så kan man dessutom få en hel massa idéer för sitt eget torp. Jag tänkte här dela med mig av några tankar, som kan vara bra att gå igenom då man tänker på små och stora ingrepp i sin byggnad.

Fönster och dörrar är de snickeriprodukter som upptar största delen av min tid på snickeriet och därför tänkte jag beröra dessa här och ge några tips om vad man kunde fundera ut färdigt före man kontaktar en snickare.

Till de riktigt grundläggande sakerna hör förståss måtten - måtten kan vara storleken på monteringshålet i väggen eller karmens yttermått. Dessa två är förstås skilda mått som kan ställa till med besvär om kunden uppger hålmått och snickaren uppfattar karm-mått. Resultatet är att fönstret inte går att montera som sådant. Förargligt och tidskrävande men inte omöjligt att åtgärda.
Karm-djupet är ett mått som ofta blir styvmoderligt behandlat. "Nå, vad tycker du att skulle vara lämpligt?" är en vanlig fråga jag får då jag undrar vilket karm-djupet skulle kunna vara.
Rent tekniskt kan man väl säga att ca 20 cm mellan glasrutorna torde vara max-avståndet eftersom luften vid större avstånd börjar cirkulera mellan rutorna och därmed kyl ner den inre rutan mera än nödvändigt. Är det frågan om en fastighet, där ytterväggstjockleken ligger under 22 cm så är det enklast att få karmen lika djup som väggen, så slipper man att bygga på med smygar på insidan. Med andra ord - kolla upp väggtjockleken, den är nästan lika viktig som höjden och bredden.

Utöver de tekniska specifikationerna finns det estetik att ta ställning till - till estetiken hör bl.a. färgsättning. beslag och glaskvalitet, men det som påverkar utseende mest är spröjs-indelningen - förutsatt att det skall bli spröjs. Här kommer ett litet exempel på hur ändrandet av två små "träpinnar" ändrar på helheten:


Tänk dig en glasveranda med t.ex. 12 st bågar av dessa olika indelningar - det blir tre fullständigt olika verandor!

En annan fråga som brukar vara aktuell är den om det skall vara spröjs på inre bågen eller inte. Det är en fråga som är svår att besvara för kundens räkning. Talar vi om ett torp från 1800- eller 1700-talet så har vi inga referenser att ta till, eftersom det inte fanns innerbågar på den tiden. Frågan är i det närmaste kanske filosofisk - hur tycker man att det blir bra? En del vill definitivt ha spröjs på innerbågen eftersom det då ser "genuint" ut, andra däremot säger att det absolut inte skall vara spröjs på innerbågen - det minskar på ljusinsläppet och med lite god vilja kan man säga att det ser ut som om innerbågen inte fanns och då ser det mera "genuint" ut.

Här ett litet exempel - bedöm själv:

innerbågar med spröjs

innerbågar utan spröjs

Anlitar man en snickare har man oxo en möjlighet till en dialog som resulterar i något som blir precis det man behöver, fast man inte riktigt vet vad det är då man börjar dialogen - och då menar jag att varken kund eller snickare vet vad det skall bli.

Som exempel kan jag ge ett fönster i ett sommartorp, där ena halvan skulle vara traditionellt på gångjärn och den andra halvan skulle fungera som serveringsfönster med arbetsytor på såväl inre som yttre sidan. Bågen fick inte vara på gångjärn eftersom ena avställningsytan därmed skulle bli oanvändbar. Fönstret är under ett terrass-tak och används endast sommartid.

serveringsfönster

serveringsfönster med båda sidor öppna
Det blev inga dörrar i detta inlägg, men jag kan återkomma till dem senare...



söndag 4 november 2012

Reflexioner från snickeriet...

det här inlägget handlar inte direkt om Lönntorp utan är en samling intryck från mitt snickeri.

Det är inte bara en eller två gånger man idag får höra att det inte finns ordentligt virke att få tag på mera - annat var det förr, då var virket bättre, snickarna var pålitligare och dessutom var allt billigare.

Hur är det då på riktigt?

Det där med pris är ju en mycket relativ sak, eftersom man jämför pris på så många olika sätt. Hur många är idag villiga att sätta två netto-årslöner på fönster till sitt hus? - precis, jag tänkte väl det! Man får ju fabrikstillverkade fönster för halva priset! Räknat i årslöner tror jag inte på en så stor skillnad på hanverksmässigt framställda fönster då och nu.
Väljer man däremot fabrikstillverkade fönster får man ju då räkna med att byta fönster om 30-40 år igen.

Som lite kuriosa kan jag berätta om den gången då det kom en av alla dessa fönsterförsäljare till oss då vi nyligen flyttat in i vårt hus i stan', byggt 1906 med originalfönster kvar. Försäljaren hade en massa olika försäljningsargument och till sist drog han fram argumentet, att deras fabriks fönster är testade av Statens tekniska forskningsanstalt (VTT) och garanterat håller i 30 år! - Inte ens mina barn behöver i första taget fundera på att ersätta dem.
Saken var nu denna gång inte bättre än att jag råkade ha en av husets fönsterbågar på verandan för att bättra på målfärgen. Jag visade bågen åt honom och sade att den är 90 år gammal - men den är tyvärr inte testad av VTT, så jag vet inte hur länge den håller!
Jag vet inte varför han slutade diskutera fönster och gick!

Pålitliga snickare med yrkeskunskap måste man bara söka tills man hittar någon - dom finns!

Virke finns det i skogen bara någon tar sig tid att sortera. Med dagens effektiva skogsindustri, så är det ingen som hinner sortera ut kvalitetsvirke, utan även kvalitetsvirke blir ofta till pappersmassa. I och med att bara ca. 1,6 % av det avverkade virket i Finland blir snickarvirke, så är det inte svårt att inse att det inte är vår bransch som bestämmer och väljer först.
Att man inte hittar kvalitetsvirke på en brädgård håller jag med om, men jag har den turen att jag anlitar en liten lokal jord- och skogsbrukare som sorterar sitt virke manuellt.

50mm okantad furuplanka

Visserligen är inte avsaknaden av kvistar det viktigaste kvalitetskriteriet, men jag har ännu inte stött på en kund som tagit illa upp för att virket är kvistfritt. Andelen kärnvirke ses kanske bäst på den tredje plankan från vänster.

hyvlat virke

Ibland kan man stöta på små överraskningar då man snickrar, som här - troligtvis ett hagel från en hagelsvärm som missat sitt egentliga mål:




Här har vi en ett bevis för att det oxo finns tättvuxet kärnvirke vid behov:


För att slå ett litet hål i myten om det bättre virket förut, så har jag sparat en bit av en fönsterbåge från 20-talet som ligger på en ny planka av virke som enligt mina kvalitetskriterier duger för innerbågar:

glest 20-talsvirke med märg på nytt virke

När man ser på denna bit 20-talsbåge, så kan man ganska enkelt inse att det inte är enbart bra virke som står för hållbarhet, utan här är det troligtvis frågan om en kombination av naturmaterial (linoljefärg) och regelbundet underhåll som bidragit till den höga åldern trots dåligt virke.
Dagens fabrikstillverkade fönster säljs ju däremot oftast som underhållsfria, vilket i praktiken betyder samma sak som "går ej att underhålla" och då blir livslängden därefter.

Man har ju som snickare fördelen att få se många olika byggnads- och saneringsobjekt och jag skall här lägga fram ett par bilder på en åtgärd, som enligt min åsikt är fullständigt onödig. Huset är byggt på 20-talet och hade genomgått senaste uppfräschning i början av 90-talet. Nu var det dags för underhållsarbete i form av målning och genomgång av konstruktionerna som vid behov skulle åtgärdas. Husägarna blev övertalade att byta brädfodring. Var det nödvändigt? - bedöm själv:

ingen röta ens under fönstret!

Den nya brädfodringen läggs på läkt för att vara ventilerad, med den påföljd att fönstren sjunker in 75mm i fasaden och bildar potentiella fuktfickor under bläcken under fönstren t.ex.

gammal (till vänster) kontra ny (till höger) konstruktion

Som ytfärg användes petroleumfärg.

Om det finns någon som kan ge mig ett vettigt argument för varför man gör såhär, så skulle jag gärna ta del av det.