söndag 15 december 2013

Stormen drog fram...

Då har vi fått uppleva stormen Seija här i Borgå. Jag vet inte riktigt med vilken styrka stormen drog fram, men jag har förstått att den började som sydvästlig storm som övergick i nordvästlig. Denna kombination är kanske inte den lämpligaste för Lönntorp.

När jag idag beslöt mig för att fara och ta mig en titt på Lönntorp så möttes jag först av de "avklädda" vedtravarna på sidan om lidret.

avblåsta plåtskydd...

Lyckligtvis är denna ved inte av något större värde eftersom den var gammal redan då vi övertog Lönntorp.

Följande syn var kanske lite mindre angenäm:

klättertallen

Pojkarnas klättertall orkade inte stå emot nordvästan och det är oxo i detta sammanhang man förstår varför stormkombinationen SW > NW inte är så lyckad på Lönntorp.
SW-stormen driver in vatten i Finska viken som tillsamman med Borgå å's utlopp gör att vattennivån stiger ansenligt. Följden blev att klättertallens rötter stor i vatten och därmed oxo ganska mjuk mark och då är det inte en så oöverkomlig uppgift för NW-stormen att pressa ikull trädet och lyfta upp rötterna.

elstolpen till vänster måste säkert oxo förnyas

Om man vill se det positiva i situationen, så kan man ju konstatera att elledningen som tallen blev och hänga på skyddade enen som annars skulle ha blivit direkt under. Den andra positiva saken är att jag nog redan under sommaren tittade på tallen och konstaterade att den nog säkert i något skede måste tas ner eftersom den är så nära el-ledningen - den saken behöver jag inte fundera på längre el-verket sköter den saken!

Då var det bara att ta sig vidare till bryggan för att se hur det står till där - jag skall börja med en lite mera stäningsfull bild:

högvatten...

Det var ganska högt vatten, men som tur var hade jag lyft upp Kellon på bryggan senast jag var på Lönntorp. Det fanns dock en annan båt som jag inte lyft någonstans och den passade Seija på att bestraffa för det:

lilla träbåten

Jag skall försöka befria lilla träbåten från sin påträngande kusin i veckan om jag har tid. Med god tur har det inte uppstått några större skador.

Vi skall fortsätta vår lilla vandring, och då ser man på vägen tillbaka från piren hur högt vattnet varit då det varit som högst:

max. vattenstånd...

På den ljusa randen på gräsmattan ser man hur högt vassen flutit.

Följande strandträd som kommit ner ligger utanför tågvagnen.

strandbjörk

Det är relativt mycket jobb med att få undan en björk av den här kalibern, men å andra sidan blir det en hel del ved av den oxo. Det allra bästa trots eländet är att björken stod på grannens tomt och i somras funderade jag på hur vi skall gå tillväga för att eventuellt få fälla den i framtiden. Det skulle ge Amanda en bättre utsikt från tågvagnen - men det behöver vi då inte fundera på nu heller...

friare utsikt.

Nu behöver Amanda bara fälla den främre björken, så har hon ganska bra utsikt..

Här kommer ännu några träd som inte orkat stå ordentligt mera:

en gran i skogsdungen bakom brunnen...

en stor björk som sällskapade med en mindre gran...

Det här är nog igen ett fint tecken på att människan inte skall börja blåsa upp sig för mycket då hon står inför naturens krafter. Därför ar det inte heller någon idée att bekymra sig över det som skett. Genom att bekymra sig får man inte träden att resa sig utan det räcker för min del att konstatera att inga byggnader blivit skadade... resten får vi reda upp vid passligt tillfälle...

fredag 29 november 2013

November...

Det har inte skett mycket i november heller.
Efter några översvämningar normaliserade sig vattenståndet igen, men man såg spår av det hela. På piren hade allt flytande sköljts över piren.


Det kan oxo vara bra att lämna bottenproppen urdragen ifall man lämnar kvar båten nära stranden på hösten. På sidan av båten ser man hur högt vattnet stigit.


Jag är inte alls nöjd med färgerna på min "nya" kamera. Jag har haft den sedan i våras och den klarar goda ljusförhållanden ganska bra, men när det blir grått och disigt så blir det grått och disigt!
Lite högre än på sommaren har vattnet varit, men det är ju helt naturligt på hösten


I samband med översvämning brukar det oxo vara ganska hård vind och eftersom vi ännu väntar på trädfällning så börjar naturen sköta sitt.




Nu behöver vi inte ens oroa oss för att pumpen i brunnen skall frysa - ty den är i staden

ingen pump...

Denna månad har vi oxo sett till att vi skapar och håller fast vid traditioner - va har varit efter en gran till terrassen i stan'. Förra året var vi en dryg vecka senare och det fick mig att komma ihåg hurdant väder det var i början av december.

Jag har kunnat konstatera att det är just dessa händelser och begivenheter som gör bloggandet intressant och värt att göra. Man behöver inte mera sitta och argumentera och försöka komma ihåg saker och ting för att kunna bekräfta att det är just man själv som kommer rätt ihåg gällande t.ex. vädret.

Var det snö förra året i början av december? - jag har fällt in bilden från förra årets terassgransfällning 8.12.2012.

granfällning modell 2013 och infällt 2012

Nu återstår det bara att förbereda sig för att fira lillajul och sedan njuta av adventstiden...

Höstens översvämning...

Det har varit en mycket arbetsdryg höst i år, vilket man ju inte skall klaga på när det på många håll inte tycks finnas arbete. Samtidigt betyder det ju tyvärr att tiden för Lönntorp har varit på kort.

Alltdi när jag har varit på Lönntorp har jag försökt fotografera och memorera en del så att jag skall kunna uppdatera bloggen då jag har tillfälle -och nu är det ett sådant tillfälle.

29. oktober var en dag då jag for till Lönntorp eftersom väderleken gjorde att jag var intresserad av hur stranden mår. Så här mådde den

lindrig översvämning
Det råkade vara en av de dagar då vattnet var ganska högt, men ändå långt ifrån det som det var annandag jul 2011, vill jag minnas.

hög flytbrygga

Det var inte mycket nivåskillnad på "stora bryggan" och flytbryggan och "stora bryggans" underrede tog i vattnet.

så här såg det ut från havet...

jag passade oxo på att ta upp Bustern, som ännu var sjösatt - ett typiskt fall av "vi-lämnar-nu-den-i-sjön-ännu-för-ifall-vi-vill-fara-ut-på-en-tur-ännu". Oftast blir det ju ändå bara "Ååh-nu-måste-vi-fara-och-kolla-när-vädret-blivit-så-här-och-vi-ännu-har-båte-i-sjön" - precis som i år. Alldeles bra skulle vi ha kunnat ta upp båten i slutet av augusti!

Vattentemperaturen lockade inte heller till så mycket aktivitet i strandvattnet.

7º C vid ytan
Vi återkommer...

torsdag 21 november 2013

En blogg till...

Jag har beslutat mig för att dela på mitt bloggande. Den här bloggen kommer att bli en mera dagboksbetonad blogg kring Fritidstorpet, medan min nya blogg kommer att handla om byggnadsvård och tankar och åsikter kring det temat. På grund av den nya bloggen kommer min profil oxo f.o.m. nu att heta Byggnadsfilosofen - vi får väl se vad det hela utvecklar sig till...

Min nya blogg hittar man på www.byggnadsfilosofen.blogspot.com

Oj, där sprack dessutom 13.000 - alltså besökare!

söndag 20 oktober 2013

Varför göra det så svårt?

...det är en fråga som jag ganska ofta ställer mig då jag konfronteras med byggnadsvård, husbyggen och -renoveringar.
Först skall jag visa ett exempel på en byggnad från år 1890, som blivit totalsanerad eller enligt mina mått mätt totalförstörd. Jag hoppas att jag inte begår något brott då jag här publicerar bilder som finns på en fastighetförmedlingssite i marknadsföringssyfte - jag gör det i god tro. Om jag har fel så är det fritt fram att meddela mig så kan jag ta bort bilderna.
Man marknadsför alltså ett hus, ursprungligen uppfört 1890 och totalsanerat under det gångna året. Här några plock:

huset utifrån
Här ser man ju redan att det är ett hus som fått ny grund, rätats upp, fått moderna fönster och brädfodring.
Ser man sedan på bilder tagna inifrån så ser de ut så här:





Interiören har med andra ord inget med exteriören att göra.
Det är för mig ett helt grundläggande frågetecken, varför någon som attraheras av den här typens interiör kommer på tanken att renovera ett gammalt hus till något som kan jämställas med ett nybygge. Det skulle garanterat finnas personer som hade varit intresserade av att restaurera huset i dess tidsanda och med rätta material.
Denna typ av "våldtäkt" kan jämställas med att man skaffar sig en gammal mahognybåt, river ut all inredning och sedan gjuter en innermodul av glasfiber med all tänkbar elektronik.

Det värsta med denna typ av ombyggnader är att det oftast är mycket enklare att få åtgärds- eller byggnadstillstånd om man förstör en byggnad på detta vis - det är svårt för någon att förhindra ombyggnaden om ritningarna uppfyller alla tekniska krav och ombyggnaden görs enligt alla byggnadsförordningar. Alla isoleringsvärden uppfylls, fönstren har rätt u-värde, en maskinell ventilation monteras och all el och VVS görs enligt dagens krav.

Vill man däremot totalrenovera och eventuellt bygga till på en lika gammal byggnad på byggnadens villkor, med traditionella material och metoder och bevara byggnadens unika karaktär som oftast uppstått under ett drygt århundrades användning så blir det troligtvis stopp! Sedan börjar en förhandling om lösningar och kompromisser som kan ta år i anspråk - det gäller att ha turen att hitta rätt person i det kommunala maskineriet innan man ens kan börja förhandla.

Visst skulle det vara en mycket bättre lösning för de som vill bevara gamla byggnader och för kommande generationer om man kunde vända på steken. Det borde vara enklare att renovera gamla hus i gammal anda, med gamla metoder och material och ifall man nödvändigtvis vill modernisera och installera modern teknik så skulle det ske genom förhandling och specialtillstånd.

Andelen gamla byggnader som kan anses vara objekt för byggnadsvård är trots allt så liten idag att det inte kan vara frågan om att hela landets energiplanering och -image lider - det är snarare så att dagens rutiner bidrar till att förstöra ett av våra kulturarv i en accelererande takt.

ett av våra köksfönster i stan' - då vi renoverade.  Fönstret är från 1906 - väggen oxo för den delen.

Om jag inte har helt fel så skulle det i detta fall inte vara så svårt att få en överenskommelse om undantag gällande gamla byggnader ifall viljan skulle finnas på bred front.
Det finns exempel på undantag som bygger på förståelse och vilja i vårt samhälle och då tänker jag t.ex. på teater- och operascener. Rent tekniskt klassas en teaterscen som en byggarbetsplats med all scenteknik och alla faromoment och förutsätter att alla som vistas på scenen skall bära skyddshjälm som på ett bygge, men på grund av verksamhetens natur så är teaterscener befriade från hjälmtvång.

tisdag 15 oktober 2013

Kulturhistoriskt värdefull?

Om du inte har bekantat dig med Postbacken tidigare, så har du en möjlighet att göra det här eller via länken i marginalen.
Idag hade jag en träff med vår verksamhetsledare och representanter från Borgå museum på Postbacken. Orsaken till denna träff finner man i det faktum att vi skall försöka kartlägga hela backen på ett sätt så vi skulle få allt dokumenterat och en plan över hur det hela skall kunna fortbestå. Mycket har gjorts redan tidigare, men mycket återstår.


Jag har i detta sammanhang tagit mig an att se på byggnadsbeståndet och jag började det hela med att skaffa mig boken "Kulturhistorisk värdering av bebyggelse" av Axel Unnerbäck som är utgiven av Riksantikvarieämbetet - en bok från Sverige alltså.

I denna bok finns det många goda råd om hur man skall gå till väga då man fösöker värdera och kartlägga kulturhistoriskt värdefulla helheter.



Som med så mycket annat, så har jag här i Finland fått den uppfattningen att det är lite skralt med samarbete mellan olika instanser och inrättningar. På grund av detta ville jag före jag börjar tillämpa något av de råd som finns i boken, tala med representanter för museivärlden i vår hembygd. Jag hade hoppats på att jag skulle ha fel gällande samarbetet och att det skulle visa sig finnas riksomfattande rutiner eller rekommendationer då man kartlägger kulturlandskap och -byggnader.

Beklagligtvis hade jag inte fel - inte i alla fall enligt de representanter jag träffade. Jag fick genast veta att det finns så många olika byggnadssätt och -traditioner i vårt land, att det i praktiken inte är möjligt att dra dem alla över en kam.
Nu var det ju inte riktigt så jag hade tänkt mig! Jag hade mera tänkt på attityd och linjedragning, då vi talar om byggnadsvård och kulturlandskap. Enligt min åsikt kommer byggnadssätt och -traditioner ganska lågt på listan då vi värderar en byggnad eller bebyggelse - det finns förstås undantag om det är frågan om en byggtekniskt sett unik byggnad.

Winters stuga
Jag skulle vilja utgå från helheten, som består av det geografiska läget, byggnaden i terrängen, invånarnas sociala ställning och näring och det byggtekniska så som materialval och byggtekniker.
Kommer vi sedan upp till stadsbebyggelse eller herrgårdar så kommer det in element som importerat material och anställda hantverkare och mästare.

I fallet Postbacken är de senare elementen inte aktuella i och med att det är frågan om en backstugusittarkulle.

Många av de värden som finns i byggnadsbestånd är inte direkt kopplade till ålder i den mening att högre ålder automatiskt innebär högre kulturhistoriskt värde. Jag skall här lägga fram två exempel på vad jag menar;

Lina Sandströms stuga
Lina Sandströms stuga är usprungligen uppförd 1835 och beboddes av olika generationers smedar och sista invånaren var Lina Sandström, som dog år 1960. Under den tid som byggnaden användes så underhölls den på de sätt som var brukliga under respektive invånares epoker. Med andra ord kan man med blotta ögat se att stugan knappast såg ut på samma vis då den uppfördes -  MEN! Lina Sandström lämnade byggnaden efter sig i det skick som den var då hon bodde där och den har förblivit sådan sedan dess.
Lina Sandströms stuga har därmed ett mycket högt kulturhistoriskt värde, eftersom den representerar livet i en 1800-talsstuga på 1960-talet. Det är som om tiden hade stannat.



En annan byggnad som mycket lätt skulle kunna avfärdas som byggtekniskt och kulturhistoriskt värdelös är arenateatern, som är byggd 1979. Den som gör det, gör dock ett mycket stort misstag.

arenateatern
Arenateatern må vara byggtekniskt mindre fascinerande, men talar vi om Postbacken, så kan vi inte göra det utan att nämna teatern på backen. Teatern är så starkt förknippad med Postbacken att hela backen knappast hade funnits i sin nuvarande form om inte arenateatern hade byggts.


Teaterverksamheten under 70- och 80-talen hade stor betydelse för Postbackens bestående och bör därför ses som en kulturhistoriskt värdefull del av Postbackens historia.

En liten knorr på slutet: Den som nu kommer på den fenomenala tanken att vi borde se "sönderrenoverade" gamla byggnader i vilka de använts plast och andra moderna byggmaterial som representanter för sin epok glömmer nog att de moderna byggmaterialen ser till att byggnaderna blir självdestruktiva och därmed omöjliga att bevara som sådana - de måste återställas till en tid då man använde material som fungerade i smaklang med övriga byggnaden.

söndag 29 september 2013

Höstbesök...

Nu är det nog definitivt klart - det blir en höst detta år oxo. Sommaren är slut oberoende om man vill det eller inte. Ganska fort kom kölden. Ännu för dryga två veckor sedan, då jag var med som förälder på lägerskola på Sveaborg så kändes det varmt att gå i bara T-skjorta - nu hade jag t.o.m. långkalsonger. Lägsta utetemperatur sedan senast var +1º C och i stan' har vi haft nattfrost.

...ännu över "knölen" så är vi framme...

Huvudmålet för denna lördag var att få upp Göteborgsekan och det lyckades vi med. Det är ingen liten operation att få upp en vattenmättad träbåt med köl vid en strand bestående av dy och lera.

inga träbåtar i sjön längre.

På Göteborgsekan märker jag att jag inte är någon 25-åring längre. Vår förra eka som vi hade då jag var ca 25 år gammal, brukade jag sjösätta och ta upp ensam - den vände jag dessutom uppochner på bockar. I år hjälptes vi alla åt och ändå så höll jag inte på att komma ur sängen i morse.

Övriga strandgöror som fanns, var att ta in de sjömärken som vi fabricerade i somras. Den gröna färgen har hållit ganska bra, men den röda är mera vit-rosa till kulören.

tre av barnen tar upp sjömärken...

Lite vemodigt känns det denna höst då vi packar ihop Lönntorp. Vi kommer nämligen inte att kunna vara på Lönntorp denna vinter - orsaken är inte den att vi inte har tid, utan orsaken är den att vi inte vågar värma Lönntorp i vinter. Den som har följt med bloggen vet att allting inte står riktigt rätt till med de renoveringar som har gjorts i torpet i slutet av 70-talet. Den mest avgörande upptäckten gällande vintervärme gjorde vi i början av detta år - du kan läsa mera under rubriken "Nya upptäckter..." från januari i år.

Vi har inte haft möjligheter att undersöka samtliga väggar för att inte tala om möjligheter att åtgärda något, då vi redan hamnat att byta taket.
Orsaken till att vi inte vågar värma upp torpet i vinter är den att vi inte vill få kondensskador i konstruktionerna där det finns plast.
Rent tekniskt är det en mycket enkel naturlig process som äventyrar virket som ligger innanför plastfolien - eftersom varm luft kan uppta mera fukt än kall och naturen hela tiden eftersträvar jämvikt så söker sig fukten från den varma inneluften ut till den, absolut sett, torrare uteluften. Finns det en plastfolie i väggen så stoppas fukten vid den. Är denna plastfolie dessutom på utsidan om stomvirket så bildas det kondens på plasten, som sedan upptas av virket som börjar ruttna och ev. mögla.
Den oinvigde påstår då att det är den gamla konstruktionen som blir våt, som är boven i dramat och borde bytas mot modernare lösningar men det är fullständigt fel! Man måste helt enkelt alltid sträva till att åtgärda en byggnad med samma metoder och material som den ursprungligen byggts med.

I fallet Lönntorp skulle det inte finnas något problem om plasten inte skulle finnas - den fukt från inneluften som söker sig ut via konstruktionerna skulle kunna vandra obehindrat ända ut och inte kondensera i väggen.

För att inte framstå som en romantisk snickare med rutig flanellskjorta och kutterspån i håret så kan jag mycket väl återigen framhålla att ett tätt hus med ångspärr av diffusionstätt plastskikt och en perfekt kalibrerad maskinell ventilation är en av de bästa lösningarna - det finns bara ett MEN - sådana byggnader finns bara i teorin. Ingen plastfolie är 100% tätt monterad och får dessutom skador under årens lopp och ingen maskinell ventilation kan vara så perfekt avvägd att den kontinuerligt skulle komma år varje kubikcentimerter luft under soffan, bakom pianot och inne i klädskåpet t.ex.

Det blev lite byggteknik igen...

Ännu en sväng tillbaka till Lönntorp - lite svamp kom vi hem med och de sista potatisarna grävde jag upp.
Här kommer ännu en bild på flickornas lider - bara för att kunna jämföra nästa år ifall pelarna blivit mera sneda då.


Nåja, så var det dax att åka till stan' igen...

"Vägen hem var mycket lång..."

Mer eller mindre uppmärksam...

För tillfället är jag så upptagen under veckorna att den här dagboken inte riktigt synkar med verkligheten. Detta inlägg handlar om mitt besök på Lönntorp för en vecka sedan - detta veckosluts besök skall jag ta upp i nästa inlägg.

Jag skulle förra veckoslutet egentligen till Lönntorp för att ta mig en titt på gula kammarens yttervägg.
Jag hade tänkt ta loss brädfodringen för att ta bort plast/aluminiumfolien som finns på timmerstommens yttre sida - det blev dock icke det jag gjorde.

Det var några andra saker som krävde min uppmärksamhet. Det första jag fick syn på var några svampar - närmare bestämt några tusen svampar på strandsidan om torpet.


Jag har ingen aning om vad det är för svamp, men med min svampkunskap är det inte så konstigt. Jag känner till kantarell, trattkantarell, fårticka och röd flugsvamp. Jag fick det goda rådet av både min syster och min mor att man kan provsmaka alla soppar som råa och på det sättet undviker man gallsoppen, som kan förstöra en hel svampstuvning. Den upplysningen medför sig dock ett problem för mig - jag vet inte hur en sopp ser ut, men å andra sidan vet jag ju då, att ifall jag börjar må dåligt eller dör efter att jag provsmakat en rå "sopp" så var det i alla fall ingen sopp!

Så här kan ett ställe se ut som man lätt bara går förbi.


Jag hoppas det oxo var sista gången för denna säsong, som jag går ner till bryggan och öser Göteborgsekan - vid nästa besök skall den upp.

oöst eka

På samma gång skall vi försöka få den gamla segelbåtsvagnen som fanns vid piren till metallskroten.

metallskrot

Alltså bilden som visade något som man lätt går raskt förbi bidrog till ett resultat som detta:

trattkantareller...

Titta lite noggrannare:

plockade bl.a. här.

Det som ändå gjorde mest anspråk på min uppmärksamhet, var några spår som jag hittade på gräset invid terrassen. Spår av en bil - en bil som inte framförts av oss.

bilspår på gräset...

tydliga bilspår...

Det känns lite tråkigt att någon vill komma och hälsa på oss då vi inte är på plats - och dessutom lämnar fula spår i terrängen. Tillsvidare har vi inte nekat någon att komma och hälsa på oss då vi är på plats, så även denna "gäst" hade kunnat höra av sig på förhand.

Jag har sett att man i affärsutrymmen sätter upp varningsskyltar då ett utrymme är kameraövervakat, men jag har inte hört att man brukar varna djur för att de blir fotograferade av en viltkamera då de rör sig på ens gårdsplan - vi har i alla fall inte sådana skyltar för djuren.

För övrigt så börjar höststämningen infinna sig på Lönntorp och det är då naturen brukar ha en mycket stor dragningskraft på mig.


sedvanlig utsiktsbild


måndag 16 september 2013

Lite tid för Lönntorp...

...för lite tid känns det som ibland.
På snickeriet har jag jobb som aldrig förut på hösten och dessutom skall jag flytta snickeriet till ett lite större utrymme - fast nog på samma adress.
Nu har det oxo gått på det viset att jag inte tagit mig tid att skriva här på bloggen fast vi var på Lönntorp för en dryg vecka sedan.

Hösten börjar göra sig påmind i form av gulbrun vass, men det är inte det jag har dokumenterat på min första bild - vad kan det månntro vara?


Ett tips: det är trevligt att ha då man tar upp båtar t.ex., men absolut inte nödvändigt för det.

lilla träbåten och Jalles roddbåt

Nu är då lilla träbåten upptagen och gör Jalles roddbåt sällskap på piren. Jalles roddbåt är en båt som förra ägaren lämnade kvar för att komma efter senare. Nu är den då oxo nytvättad och förberedd för vintern igen. Jag undrar när vi kan anse den vara vår om han inte tänker avhämta den?

Övriga händelser på piren var ett besök av en snok som simmade förbi...


...och en gädda, som gjorde anspråk på att komma upp på bryggan.


Efter ett artigt samtal med gäddan, kom vi överens om att han nog var för stor och träig för att bli en god vän - i ordets sanna bemärkelse! Han fick fortsätta sin lilla simtur i viken.

Uppe vid torpet fick vi äntligen stenfoten under knuten fixad och mamma putsade springorna mellan stenarna för att få bort all fuktbindande humus och grunden förberedd för kalk- och lerbruk.




Något vemodigt fanns nog oxo med i bilden; Tingeling och Raffe var troligtvis sista gången På Lönntorp.


Trevligt och spännande har det varit att ta hand om dessa små "fosterbarn", men allting har sin tid. Skulle vi bo stadigvarande på Lönntorp så vore det en helt annan grej att ha tre katter, men på vintern i stan' så blir det lite tungt för alla tror jag. Till råga på allt så har vi dessutom hittat fina hem åt båda två.

En annan händelse som har begränsat min tid att skriva här är att jag var som förälder på J:s lägerskola, som hölls på Sveaborg - ett mycket intressant ställe om man är intresserad av gamla byggnader och konstruktioner av olika slag. Jag rekommenderar ett besök.

Ja, så var det det där med det som är trevligt att ha när man tar upp båtar - förstod du vad det är på bilden?

Just det! Frida förstås!


En katt är trevlig att ha då man tar upp båtar, men absolut inte nödvändig! :o)