måndag 25 februari 2013

Solsken...

...det kan låta konstigt att uppmärksamma solsken i slutet av februari, men det här året har det varit lite väl tunnsått av den varan. Någonstans hörde jag att det de senaste tre månaderna varit enbart 50 timmar solsken totalt.
Tyvärr blev det inget besök på Lönntorp denna soliga dag, men inte är det helt fyskam att vara i stan' heller.

Gula husets fasad mot väst
Istapparna blev porösa under dagen och snart börjar det vara den tiden då man får se upp när man går under girarna.

tydligen blev uthusrännan inte ordentligt rengjord på hösten!

Det var definitivt vår i luften idag och småfåglarna bidrog till att förstärka känslan. Ser man ut över gårdsplanen inser man dock ganska fort att "än så sover björk och ljung, ros och hyacinter..."



Jag kunde förstås inte heller låta bli att fånga ett fenomen på bild - ett fenomen som är känt sedan länge, men på grund av dagens byggteknik kommer att falla i glömska ifall man inte uppmärksammar det.
Som dom flesta vet, så brukade man förr alltid skotta upp snö mot stengrunden och väggen, för att minimera värmeförluster och golvdrag. Idag så uppmanas man att hålla grunden möjligast snöfri eftersom det idag heter att det skadar byggnaden - vilket det säkert gör om man har en grund av lättbetong och en ventilerad fasad med luftspalt i nedre ändan, kanske dessutom i kombination med en dålig dränering.

Bor du däremot i ett gammalt hus med stengrund och oventilerad fasad och ett lämpligt värmeläckage genom både golv och stomme så är det bara att skotta upp snön under vintern och så sköter naturen jobbet på våren. Vi har ingen som helst dränering kring "Gula huset" och under huset är det torrt året om - så här ser det ut kring stenfoten idag:

luftspringa vid grunden

Snön smälter bort närmast huset först och sedan hålls konstruktionerna torra - oxo fast snön går upp till fasaden så blir det en springa som ger fasaden livslängd.



Stil- eller kulturarvsresa...

Då vi på sportlovet besökte Vasa, så innebar det förstås en bilresa från Borgå till Vasa och tillbaka. Det var inte första gången, så rutten var inte obekant.
En stor del av resan består av enformig motorväg, men främst norr om Tammerfors får man lite insyn i gammal kulturbygd.
Är man intresserad av gammal folkkultur med därtill hörande byggnadsarv, så finns det otroligt mycket att lägga märke till under en bilfärd. En del intryck är upplyftande och andra mera sorgsna.
Utan att desto mera gå in på detaljer, så kan man följa med hur byggnaderna ändrar karaktär under resans gång börjandes från envånings sekelskiftsvillor med glasverandor och fantasifullt spröjsade fönster, till mera enkla tvåvånings Österbottenlängor med en renhet i fasaderna som inte finns hos villorna.
Vi talar nu om ett avstånd på 450 km från sydkusten till västkusten. Denna idag, relativt sett korta sträcka bjuder på en mångfald inom byggnadskultur som i dagens byggnadsbestånd är bortblåst för länge sedan. Då, för 100-200 år sedan var denna sträcka ännu lång och innebar att man tog intryck för sitt egna bygge från näromgivningen och då blev det som det blev - en lokal tradition, som var förankrad i näromgivningens egenart gällande topografi, meteorologi, tillgång på byggnadsmaterial och behov av utrymme både för leverne och näring.

Hur har vi det idag då?

Idag utbildar man sig till timmermann, byggmästare, byggnadsingeniör osv. Man utbildar sig vid en läroinrättning, där man ganska långt lär ut teoretisk kunskap, som givetvis måste sträva till att vara likvärdig oberoende av var man utbildar sig i landet - norra mellersta eller södra Finland.
Jag medger att jag inte känner till hur mycket man inom utbildningen går in på topografi och meteorologi, men  gällande byggnadsmaterial och utrymmesdisponering så är det nog ganska tunnsått med lokala variationer.
Byggnadsvaruindustrin går i ett tidigt skede in i både lagstiftning och utbildning för att kunna påverka valet av material och teknik och det behövs knappast någon krutuppfinnare för att inse vad det lett till - rent byggnadstekniskt alltså!
Det är en stor del av de lokala kulturarven som går förlorade, då man idag bygger sitt typritade fabriksbyggda hus i Kuopio, Hangö eller Uleåborg - likadana hus - samma takvinkel, samma färgsättning, samma isoleringstjocklek osv. Det är beklagligt, men tyvärr dagens melodi.

Om nybyggnationen är beklaglig, så börjar det bli hotfullt gällande det gamla byggnadsbeståndet som trots allt finns kvar. Avfolkningen av landsbygden bidrar till en stor del att fina gamla hus förfaller och försvinner - visserligen på ett vackert sätt så att det blir en stenfot, lite glas och kanske taktegel kvar. Föreställ dig bara vad som skulle bli kvar av dagen byggnader om de skulle få förfalla fritt i naturen! - det kallas problemavfall!
Övergår vi till de gamla byggnader som finns kvar och som dessutom har undgått en kraftigare renovering under de 4 senaste årtiondena så stöter vi på ett växande problem. Dessa gamla byggnader är uppförda enligt den tidigare nämnda principen, där man tar hänsyn till närmiljön. Vill man idag komma i kontakt med någon som kan underhålla, reparera eller bygga ut dessa gamla byggnader, så får man söka en tid - man behöver nämligen en timmerman som antingen känner till den lokala byggnadstraditionen eller en som är villig att sätta sig in i den och då får man ju räkna med att det inte blir frågan om att börja nästa vecka och få det färdigt till påsk!
Ofta har det ju tyvärr blivit så att man anlitat en byggnadsfirma som har anställda som gått en byggnadsmaterialindustri-"infekterad" skolning och därmed använder sig av nationella byggnadsstandarder och- material som får den gamla byggnaden att ta skada. Då är det förstås enklast att skylla på organiska byggnadsmaterial som möglar osv.

Det gäller nog att hålla sig till den gamla sanningen - gamla konstruktioner skall åtgärdas på gammalt vis och gamla material skall kompletteras med motsvarande material - dvs. med samma, främst fukttekniska egenskaper!

Här skulle jag ännu vilja tillfoga den sanning, som jag lärde mig av min konstlärare från skoltiden:

FFF - form follows funktion!

enkelt och bra att komma ihåg. Först kommer funktionen med sina behov och sedan hittar man på ett sätt att förverkliga det hela och inte tvärtom. Människans hjärna är så funtad att man mycket lätt är införstådd med en byggnadsteknisk lösning som kan vara opraktisk eller t.o.m. ful om man ser den behovsrelaterade orsaken till den. Har man däremot först valt hur något skall se ut och sedan försökt få in den önskade funktionen på ett opraktiskt sätt i det hela, så genomskådar hjärnan det mycket fort och uppfattar helheten som ett misslyckande!

söndag 17 februari 2013

Ventilkavalkad...

Det är inte så mycket som händer på Lönntorp just nu, men jag beslöt mig för att ta mig en titt på ventilerna i tågvagnen. Redan då vi kom in i vagnen efter årsskiftet lade jag märke till att det fanns en hel massa ventiler inne i vagnen. I taket och i väggarna. Jag kommer inte exakt ihåg, men det kan röra sig om 10 st ventiler, vilket ju låter bra. Det fanns bara ett orosmoment med det hela - det fanns en massa fukt runt takventilerna


Det är mer eller mindre lika vid alla takventiler

inte så trevligt!

Då skall vi ta oss en lite närmare titt in i ventilen

jaha, där var det stopp!

Vi får väl gå vidare till väggarna då

här var det oxo stopp

tydligen har det varit kallt här

en del ventiler syns under brädfodringen...

...andra är synliga

Visst finns det synliga ventiler oxo, som den på bilden ovan, men dom är bara två.
Ser man på bilden av hela tågvagnen, så inser man oxo att takventilerna slutar redan under plåttaket

inga takventiler

Det tycks nog inte ha varit enbart det bråte som fanns i vagnen som gav en mycket unken lukt utan den lite, lindrigt sagt, bristfälliga ventilationen som var huvudboven tror jag.
Vi skall hoppas att konstruktionerna inte har tagit allt för stor skada.
Här har vi igen att klart bevis för att bristande kunskap eller förståelse för ventilation och fukt är ett mycket stort problem i vårt samhälle.



onsdag 6 februari 2013

Reflexioner från snickeriet 3...

Jag tänkte här sätta upp den insändare som jag skrev till Hufvudstadsbladet, med anledning av alla dessa inomhusluftsrelaterade byggnadsproblem som uppmärksammas i massmedia.
Uppenbarligen ansågs min insändare ha något värde eftersom Hbl satte energi på att illustrera det hela. Det roliga med illustrationen är att jag tydligen lyckats med mitt budskap mellan raderna - attitydproblemet!
Jag tar mig friheten att lägga upp bilden och hoppas att det är OK för illustratören.




Okunskap härskar inom byggbranschen
Det är beklagligt att följa med alla dessa ”mögelbyggnader” som finns runtom i landet och då skall vi komma ihåg att det är bara toppen av isberget som får publicitet. Det är helt klart att det inte finns någon enkel patentlösning på problemet, men det skulle vara ett stort steg i rätt riktning om man skulle återgå till att ta mera hänsyn till naturen och inte stirra blint på lagar, direktiv och rekommendationer som trots allt är framlobbade av bland annat ekonomiska intressen inom byggnadsindustrin. Naturlagarna är inte framtagna av ekonomiska intressen och naturlagarna går inte att påverka genom att tillsätta en arbetsgrupp eller ett utskott som får i uppdrag att uppdatera dem så att de bättre motsvarar dagens samhälleliga behov.
Tyvärr har byggnadsindustrin sedan 1950-talet till en stor del gått i en riktning där man ser naturen som en fiende som måste besegras. Byggnader skall kunna byggas där människan vill, den tid på året då människan vill och med de egenskaper som människan vill ha – vilket förstås är omöjligt om byggnaden skall vara långlivad!
Jag vill påstå att en stor del av problemet är en okunskap om naturen som ställvis härskar ända upp på högsta nivå inom byggnadssektorn. Må hända att vi i Finland har en mycket hög nivå på utbildning och forskning, men någonting är fel när det går så här. Problemet är förstås inte heller enbart begränsat till Finland.
Jordklotet är inte ett stort laboratorium som fungerar enligt en viss teori i en simulation under en komprimerad tidsrymd – naturen går på i sina gängor och söker fysikalisk balans till och med på bekostnad av mänskligheten om så behövs.
Det är ganska enkelt att förstå att en byggnad som blir förstörd av en lavin i Alperna fallit offer för naturkrafterna, men det blir genast lite svårare då det är osynlig luftfuktighet som står för förstörelsen, som dessutom i sig inte är lika påtaglig som i ett raserat hus.
År 1633 dömdes Galileo Galilei av inkvisitionen till innearrest för resten av sitt liv och samtidigt blev han tvungen att avsvära sig allt gällande den ”felaktiga läran” – den heliocentriska världsbilden där jorden snurrar runt solen och inte tvärtom. Ett ifrågasättande av den geocentriska världsbilden, som var den ”rätta läran” i cirka 2 000 år, skulle nagga den rådande maktens, den katolska kyrkan, trovärdighet i kanterna.
Vi skall hoppas det inte tar 2 000 år innan dagens byggnadsindustri börjar lyssna till ”felaktiga läror”.