måndag 25 februari 2013

Stil- eller kulturarvsresa...

Då vi på sportlovet besökte Vasa, så innebar det förstås en bilresa från Borgå till Vasa och tillbaka. Det var inte första gången, så rutten var inte obekant.
En stor del av resan består av enformig motorväg, men främst norr om Tammerfors får man lite insyn i gammal kulturbygd.
Är man intresserad av gammal folkkultur med därtill hörande byggnadsarv, så finns det otroligt mycket att lägga märke till under en bilfärd. En del intryck är upplyftande och andra mera sorgsna.
Utan att desto mera gå in på detaljer, så kan man följa med hur byggnaderna ändrar karaktär under resans gång börjandes från envånings sekelskiftsvillor med glasverandor och fantasifullt spröjsade fönster, till mera enkla tvåvånings Österbottenlängor med en renhet i fasaderna som inte finns hos villorna.
Vi talar nu om ett avstånd på 450 km från sydkusten till västkusten. Denna idag, relativt sett korta sträcka bjuder på en mångfald inom byggnadskultur som i dagens byggnadsbestånd är bortblåst för länge sedan. Då, för 100-200 år sedan var denna sträcka ännu lång och innebar att man tog intryck för sitt egna bygge från näromgivningen och då blev det som det blev - en lokal tradition, som var förankrad i näromgivningens egenart gällande topografi, meteorologi, tillgång på byggnadsmaterial och behov av utrymme både för leverne och näring.

Hur har vi det idag då?

Idag utbildar man sig till timmermann, byggmästare, byggnadsingeniör osv. Man utbildar sig vid en läroinrättning, där man ganska långt lär ut teoretisk kunskap, som givetvis måste sträva till att vara likvärdig oberoende av var man utbildar sig i landet - norra mellersta eller södra Finland.
Jag medger att jag inte känner till hur mycket man inom utbildningen går in på topografi och meteorologi, men  gällande byggnadsmaterial och utrymmesdisponering så är det nog ganska tunnsått med lokala variationer.
Byggnadsvaruindustrin går i ett tidigt skede in i både lagstiftning och utbildning för att kunna påverka valet av material och teknik och det behövs knappast någon krutuppfinnare för att inse vad det lett till - rent byggnadstekniskt alltså!
Det är en stor del av de lokala kulturarven som går förlorade, då man idag bygger sitt typritade fabriksbyggda hus i Kuopio, Hangö eller Uleåborg - likadana hus - samma takvinkel, samma färgsättning, samma isoleringstjocklek osv. Det är beklagligt, men tyvärr dagens melodi.

Om nybyggnationen är beklaglig, så börjar det bli hotfullt gällande det gamla byggnadsbeståndet som trots allt finns kvar. Avfolkningen av landsbygden bidrar till en stor del att fina gamla hus förfaller och försvinner - visserligen på ett vackert sätt så att det blir en stenfot, lite glas och kanske taktegel kvar. Föreställ dig bara vad som skulle bli kvar av dagen byggnader om de skulle få förfalla fritt i naturen! - det kallas problemavfall!
Övergår vi till de gamla byggnader som finns kvar och som dessutom har undgått en kraftigare renovering under de 4 senaste årtiondena så stöter vi på ett växande problem. Dessa gamla byggnader är uppförda enligt den tidigare nämnda principen, där man tar hänsyn till närmiljön. Vill man idag komma i kontakt med någon som kan underhålla, reparera eller bygga ut dessa gamla byggnader, så får man söka en tid - man behöver nämligen en timmerman som antingen känner till den lokala byggnadstraditionen eller en som är villig att sätta sig in i den och då får man ju räkna med att det inte blir frågan om att börja nästa vecka och få det färdigt till påsk!
Ofta har det ju tyvärr blivit så att man anlitat en byggnadsfirma som har anställda som gått en byggnadsmaterialindustri-"infekterad" skolning och därmed använder sig av nationella byggnadsstandarder och- material som får den gamla byggnaden att ta skada. Då är det förstås enklast att skylla på organiska byggnadsmaterial som möglar osv.

Det gäller nog att hålla sig till den gamla sanningen - gamla konstruktioner skall åtgärdas på gammalt vis och gamla material skall kompletteras med motsvarande material - dvs. med samma, främst fukttekniska egenskaper!

Här skulle jag ännu vilja tillfoga den sanning, som jag lärde mig av min konstlärare från skoltiden:

FFF - form follows funktion!

enkelt och bra att komma ihåg. Först kommer funktionen med sina behov och sedan hittar man på ett sätt att förverkliga det hela och inte tvärtom. Människans hjärna är så funtad att man mycket lätt är införstådd med en byggnadsteknisk lösning som kan vara opraktisk eller t.o.m. ful om man ser den behovsrelaterade orsaken till den. Har man däremot först valt hur något skall se ut och sedan försökt få in den önskade funktionen på ett opraktiskt sätt i det hela, så genomskådar hjärnan det mycket fort och uppfattar helheten som ett misslyckande!

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar