måndag 25 mars 2013

Ett litet skärgårds-skådespel...

Jag har visst tidigare nämnt att jag från min tid som båtbyggare på Kråkö kom ihåg att det skulle ha funnits tre havsörnar vid Haikofjärden på den tiden.
I dag då jag var på en snabbvisit på Lönntorp efter jobbet, så kunde jag bara konstatera att allt såg ut som förut och var redan på väg bort - då blev det ett himla liv ute på isen.
Kråkorna kraxade och trutarna skällde allt vad dom orkade.
Då var det helt enkelt bara att ta sig ut på bryggan för att se vad det är som är på gång.


Det första jag såg, var en havsörn som redan satt på isen och en som höll på att landa.


Efter några sekunde såg jag uppe till vänster då äntligen örn nummer tre som närmade sig. Bilden är lite otydlig, så det är svårt att urskilja, men på isen sitter till vänster en havsörn sedan kommer ett litet pärlband med "små" trutar. På höger sida har vi en havsörn och till höger om den en trut som sträcker ut sig i sin fulla bredd.


Till sist satt alla tre på isen och delade med trutarna broderligt på fiskresterna som någon fiskare lämnat efter sig.
Det var allt för denna gång...

söndag 24 mars 2013

Snön börjar smälta...

Nätterna är fortfarande mycket kalla, men på dagarna börjar temperaturen kliva upp över nollsträcket. Plusgrader på dagarna innebär att vi äntligen börjar se tecken på att den här snön inte är evig, utan den kanske kan smälta före midsommar.

snöfritt invid torpknuten
Helt uppenbart börjar oxo djuren röra på sig på mera. Fågelljuden börjar vara intensivare och spåren i snön bara ökar. Jag antar att det är räven som har helt tydliga stigar över tomten.
Jag hittade ett ställe, där spåren helt klart var lite flere och tätare än på andra ställen.


Vid lite närmare granskning kunde man tydligt se att det var frågan om någon form av restaurang.
- jaha, vad det bjöds på? Fisk! Men vad det var för fisk och var, troligtvis räven hade fiskat sin fisk vet jag inte. På storleken av fjällen att döma var det inte någon riktigt liten fisk det var frågan om.

fiskfjäll i snön

En av huvudorsakerna till att vi tog oss ner till Lönntorp, var för att vi skulle fixa lite påskris åt oss.
I det skedet försvann nog illusionen om att det börjar vara vår - snön gick långt upp på lårbenet vid videsnåren vid stranden.


Pellingeborna var ju utan färjförbindelse i veckan, eftersom vattennivån var så låg att färjan fick bottenkänning. Jag kan med gott samvete säja åt alla Pellingebor - ert vatten var inte vid Lönntorp!
Enligt meteorologiska institutet var vattnet i Fredrikshamn så lågt som -115 cm och i Helsingfors -90 cm, vilket betyder att vi måste ligga någonstans däremellan.
Orsaken till dessa extrema förhållanden lär skall vara de att den hos oss så vanliga sydvästra luftströmmen som kommer upp med golfströmmen nu delar på sig när den kommer till Europa. I mitten blir det då ett "hål" vilket suger ner ett högtryck från nordpolen med den följd att det är kallt och vattnet smiter ut vid Danska sundet.
Man får hoppas att det ytvatten som åker ut i nordatlanten, åker mycket långt och att vi får in nytt färskt saltrikare vatten - då kan det bli torsk!
Samtidigt som de extrema förhållandena förhoppningsvis innebär bättre vattenkvalitet, så finns det nog en stor risk för att förhållanden bidrar till en betydligt sämre bryggkvalitet inkommande sommar.

lite har vattnet stigit sedan det var som lägst


Det skall bli intressant att se vad som händer med bryggan. I något skede skall vattnet stiga och då är den första frågan förstås: när skall det stiga - före isen går eller efter det?
Andra frågan är givetvis hur mycket skall det stiga?
Små bifrågor är vad som kommer att hända medd bryggstolparna - följer de med isen? Eller blir de kvar under vattenytan som mindre trevliga atrificiella gynnor för såväl simmare som båtburna. Ett tilläggsorosmoment är flytbryggan, som blev kvar vid den fasat bryggan i höstas, eftersom min fysiska kondition inte tillät att den skulle ha bogserats ut på vår lilla fjärd.
Det blir spännande tider den närmaste månaden...

måndag 18 mars 2013

Vårvinter och byggnadsvård...

Vid det här laget kan man säkert tala om vårvinter. Visserligen har det varit en mycket kall vårvinter, eftersom natt-temperaturerna ännu rör sig kring -25ºC och på dagarna går det med nöd och näppe upp till 0ºC.
Lyckligtvis har solen förstått sig på att komma fram, vilket betyder att vi varit ute en hel del när vi varit på Lönntorp.
Under det gångna veckoslutet var det dax för pojkarna att pröva på att borra hål i isen.


Det visade sig att det är ca 50 cm is vid bryggan - det borde hålla att gå på tyckte vi ;o)


Har man fantasi, så hittar man på en massa saker. Denna gång var det två "isforskare" som kom underfund med att det går att dra upp vatten på isen med hjälp av borren. Eftersom det dessutom har bildats en stor svacka i isen utanför bryggan så innebar det ju att det blev en sjö på isen.

Vem har sagt att man inte kan leka med båtar på vintern?

Nu fick jag oxo användning för min lilla fingervärmare som jag fick av vår katt Frida till julklapp. Märkligt nog så är det så att jag fryser allra mest om det finger jag inte har mera.

min fingervärmare!

Förutom att slappna av och njuta, så börjar det nog bli dax att börja få några saker gjorda på Lönntorp.
Den Ljusröda kammaren var ju den som vi började med under förra året och därför är det nog det vi skall fortsätta med då det gäller projekt inomhus. Under hela vintern har väggen mot köket sett ut så här:


Bakom tjärpappret är eldstaden och ovanför den direktkontakt till köket i och med att stocken delvis fattas


Till en början skruvade jag ihop L-formade lister av kluvna bräder, för att få någonting att fästa träfiberskivor i. Träfiberskivor använde jag som "fast" vägg mot köket, så att linullet har något det hålls emot på baksidan.

Bakvägg av träfiberskiva

Sen' var det egentligen bara att rada 100 mm linullskivor på plats. Det går relativt behändigt att såga skivorna med en helt vanlig handsåg, där det behövs.

Linullen på plats

För att inte skivorna skall falla ut på golvet satte jag fast några ribbor som håller skivorna på plats.



Nu väntar denna vägg egentligen bara på att vi skall bestämma oss för hurudan yta det skall bli här - panel eller tapetserat?
Före vi kan komma så lång skall vi dock ta och åtgärda väggstumpen till höger på liknande vis. Det måste vi nog ändå tyvärr vänta med tills vi får taket åtgärdat, eftersom det är just på denna vägg som vattnet rinner in. I och för sig är det inte någon större katastrof om linullen blir våt eftersom den torkar igen, men det känns lite onödigt ändå..


måndag 11 mars 2013

Ändrade planer...

När solen börjar titta fram igen, så börjar det genast klia i fingrarna - dom som man har kvar ;o). Man borde helt enkelt göra något. Det var bara att packa med en matsäck och så for vi iväg till Lönntorp. Tanken var att vi skulle börja ta oss en titt på ytterväggarna - kanske då speciellt sovkammarens sydöstra vägg, som vi vet att har någon form av plastförstärkt metallfolie mellan brädfodringen och timmerväggen. Där det finns kvar någon timmervägg alltså!
Precis som förra vintern, så kom snön den här vintern redan före marken hade frusit. Det innebär förstås att det är lite dåligt med tjäle som i sin tur betyder att det är lite dåligt med att fälla skog, så vi har en ganska mörk tomt fortfarande.


Så här högt är solen när den är som högst just nu, vilket gör att det inte är blir så mycket sol vid torpet.


Lite sol kommer det in på köksgolvet, om man råkar vara på plats under den rätta kvarten på dygnet!


De träd vi har fällt förra året, har ändå resulterat i att vi får sol på jordkällaren. Just nu är det ju bara trevligt, men det kanske inte är det mest effektiva att ha en jordkällare i solen när det är het sommar.
Att bli och ta loss brädfodring från en skuggig vägg, när solen skiner som bäst på många andra ställen på tomten var inte så lockande, så vi började med att beskära de två äppelträd som finns på Lönntorp.
Någon hade tydligen kalasat på vinterns sista äpple lite före vi kom.


Det blev helt enkelt omöjligt att motstå frestelsen att bara njuta av en solig vinterdag. Siktet ställdes in på bryggan. Pojkarna fastnade på vägen och fortsatte sin flagglek, som blev på hälft i oktober.


Jag vet inte hur många olika bilder jag har med detta motiv, men att stå på början till piren och vända sig om - det är en syn jag inte blir mätt på:


Går man ner till stranden en dag som denna så får man räkna med att det är ganska mycket liv och rörelse på isen. Snöskotrar, vandrare, skidlöpare och fiskare. Sundet lite längre ut tycks vara ett bra fiskeställe:


Det som vi konstaterade, så fort vi närmade oss bryggan var, att vattnet är ovanligt lågt. Vi fick se något intressant, som var ganska informativt för oss. Vi har vetat att det är muddrat utanför vår brygga, men med roddbåt har vi inte fått en helt klar bild av helheten - men isen hjälpte till i år. En stor del av vår lilla fjärd innanför vassen är ganska grund, vilket betyder att då vattnet sjunkit, så har isen lagt sig på bottnet. Där var det är muddrat har vattnet förstås fortsatt att sjunka med den påföljd att isen oxo sjunkit lägre ner. Vi fick alltså se en grop i isen, där bottnet är muddrat.

det är en mycket flack v-formad skåra i isen

Efter en stund blev det mellanmål på bryggan:


...och dags för lite lek och äventyr igen.

Här hoppar gäddan på sommaren!

två platta äventyrare på isen

Dagens tävling vanns denna gång av mamma - det var hon som såg dom först. Visserligen hörde jag dem först, men det var hon som såg dom - örnarna alltså:


Det blev en liten snabbdiskussion tills vi beslöt oss för att inte ta fasta på min förra kollegas idée. Då jag för flera år sedan berättade för honom att man får gå barfota om man har hört göken - så kontrade han med "Aj, å om man ser örnen - får man gå nakiger då?"

torsdag 7 mars 2013

Byggnadsfilosof...

...det är vad jag utnämner mig till nu.

I Bra Böckers lexikon hittade jag en definition på ordet filosof, som övertygade mig om att det är byggnadsfilosof jag är. Definitionen lyder:

filosofi (av grek. philosophia: kärlek till vishet, kunskap) betecknade i antikens Grekland ursprungligen allt slags vetande. Sedan enskilda kunskapsområden utvecklats till egna discipliner blev det filosofins uppgift att samla dessas resultat till en bild av den sanna verkligheten.

Det är det här med sanna verkligheten som jag anser att har gått förlorad under årens lopp. Gällande byggbranschen så har den sanna verkligheten gått förlorad både när det gäller lagstiftning och tillstånd, som när det gäller material och förverkligande. Undantag bekräftar förstås regeln.
En vän till mig, som jobbat inom VVS-sektorn sedan 80-talet, brukar säga att för att uppfylla alla byggbestämmelser här i Finland så kan du inte bygga ett hus, utan du måste bygga tre st. hus. Orsaken är den att om du följer ett delområdes bestämmelser till punkt och pricka så bryter du mot ett annat delområdes bestämmelser. Jag har aldrig belastat min hjärna med att ta reda på vilka moment det gäller

Det är lite på detta vis en stor del av vårt samhälle är uppbyggt idag - alla delområden har sina egna regler och normer, men när du försöker kombinera dessa till en helhet så kan det ibland bli svårt.

Det är här byggnadsfilosofen kommer in i bilden. Det gäller främst att inte stirra sig blind på enskilda krav på olika detaljer - det är ju en helhet man är ute efter. Både när det gäller att bygga nytt eller vårda gammalt. Man skall försöka få en helhetsbild av olika behov, material och givna ramar. Allting skall fungera ihop, som en helhet.
Bästa sättet att komma fram till denna helhet är att först bilda sig en uppfattning om vad man har tänkt sig, för att sedan övergå till att bolla sina ideér med en lyhörd byggnadsfilosof.

När det gäller att vårda gammalt, så måste man ta hänsyn till folkkulturen, geografin, topografin, floran byggtraditioner och befintliga konstruktioner - och framför allt måste byggnadsfilosofen bekanta sig med helheten.
För byggnadsfilosofen slutar byggnaden inte vid ytterväggen - det går inte att slå fast ett på förhand definierat avstånd som t.ex. 15m eller gräsmattans bortre kant - varje byggnad (helhet) är individuell och skall behandlas individuellt

det finns knappast någon som vill dra dessa båda byggnader över samma kam.

Allt som har med byggnader och byggande att göra borde avmystifieras. Det är inget märkvärdigt att vårda eller bygga en byggnad i sig. Det är Byggnadsindustrin och som så ofta, teoretiker som har skapat bilden av att det är komplicerat. Genom att försöka införa en massa invecklade teorier i både material och metoder har man skapat en av en massa detaljer ihop-pusslad helhet som inte ens de som har skapat detaljerna behärskar. Exempel finns överallt.

Att vårda ett gammalt hus är något som varje människa med lite praktisk läggning och sund självkänsla klarar av - men på ett villkor! Använd traditionella och naturliga material och traditionella metoder - dom förlåter dig dina misstag!


Reflexioner från snickeriet 4 - att bygga hus är som att laga mat!

Hur har jag kommit på denna liknelse? Den kan verka ganska långsökt, men jag skall försöka förklara.
Både matlagning och huskonstruktioner med därtill hörande byggnadsvård hör till mina stora intressen. Länge vandrade dessa två intressen på varsin sida om mig. Vid något oövervakat tillfälle, troligtvis då jag grejade med någon träbåt, så har dessa två intressen sträckt ut sina händer och se där - nu går matlagning och huskonstruktioner hand i hand. Det må sedan vara frågan om "lika barn leka bäst" eller något annat, men matlagning och huskonstruktion har mycket gemensamt.

Jag skall här skriva några påståenden. Vilket av mina intressen gäller dessa uttalanden?

- förr fanns det mycket lokala traditioner, som berodde på var man befann sig - i skärgården, lantbrukssamhälle, skogssamhälle eller fjällen t.ex.
- många av traditionerna var främst beroende av tillgång på råvaror, men oxo människans fysiska behov var riktgivande.
- förr anpassade man detta efter naturens årstider och fick planera på naturens villkor.
- detta var ett av de största projekt man hade i livet.
- bland "vanligt" folk var detta något man måste kunna i varje hushåll

Ganska mycket gemensamt, eller hur? Det finns nog mycket mera.

Vad har det hänt mellan då och nu?

I något skede kom industrin in i bilden i båda områden. Det måste gå fortare att laga mat och att bygga, man måste kunna laga vad som helst - när som helst under året. Blicken höjer sig över horisonten och de lokala traditionerna är inte lika intressanta längre, när man får så fina intryck och råvaror från andra regioner och länder. Det skapas regelverk och normer för allt. Inom matlagning skall allt, om möjligt lösas med halvfabrikat, färdigmat och ett pling. Inom byggbranschen skall det lösas med syntetiska material, diverse maskiner och ett sus.

Inom matlagningen har det lyckligtvis skett en utveckling som innebär ett steg i rätt riktning - intresset för vad man sätter i munnen och varifrån det kommer ökar. Man är inte villig att acceptera allt som industrin erbjuder. Lokalproducerade råvaror med lokala traditioner i kölvattnet har fått fotfäste.

I detta sammanhang måste man tyvärr konstatera att gemene mans intresset för byggnader skiljer sig väsentligt från matlagning. Intresset för och framför allt kunskapen om byggandet är långt efter. Gladeligen går folk till järnhandeln och köper en massa produkter utan att ens fundera på vad de innehåller. På förpackningarna finns det bara mycket begränsat med varningar - innehållsförteckningar finns sällan till påseende i affären.
Är man intresserad, så kan man t.ex.be att få ett datasäkerhetsblad på alla produkter som innehåller kemikalier - där finns upptaget vilka skadliga ämnen som finns i produkten. Finns för övrigt ofta oxo på internet. Genom att visa ett större intresse för vad man köper så sätter man press på försäljaren och därmed producenten att ta ansvar för sin produkt. Se hur det gick inom matlagning för E621, eller natriumglutamat som det kallas.

Är det inte så att fukt och vatten är skadligt för byggnader och byggmaterial? - ja så är det, därför innehåller vattenbaserade målfärger bl.a. antimögelmedel och konserveringsmedel så att färgen inte skall mögla i burken!

Nej, tacka vet jag entusiaster som håller gamla traditioner vid liv, tar hänsyn till naturen och förstår sig på meningen med livet - att skapa sig ett bo man trivs i, se till att man får bra mat och ta hand om sina efterkommor! Se bara på djuren.
 Det är ganska få som på ålderns höst beklagar sig över att de har sett sin familj för mycket, men inte har hunnit jobba så mycket som de skulle ha velat i sitt liv.

Håll koll på vad du lagar din mat av och håll koll på vad du bygger ditt hus av eller reparerar/underhåller ditt hus med - gäller oxo sommarstugor!

Det blev igen lite moralpredikan över det, men sånt' är livet ibland.