måndag 6 maj 2013

På kurs...

I lördags var det den dag då jag skulle lära mig att byta stock i en stockstomme. Rent teoretiskt har jag redan bytt många stockar, men på det praktiska planet har jag inte bytt en ända ännu. Lördag kl 9.00 - 17.00, det lät ganska optimistiskt i min a öron, men jag tänkte att kursdragarna säkert vet vad dom gör.

Huset, ett gammalt torp - alltså äkta torp troligtvis från början av 1800-talet i Sibbo var objektet.


En stor del av rivningsarbetet var redan gjort och oxo uppbyggnaden hade med hjälp av varierande förmågor inletts. Här kommer några impressioner, som kan ge fullständigt olika känslor hos olika människor - för den ena kan det vara inspirationen till att påbörja ett projekt som känns omöjligt och för någon annan kan det vara ett klart tecken på att det finns galna människor...

vissa stockar är redan bytta...

grunden finns inte kvar på alla ställen



Torpet har ursprungligen haft kök och en kammare, men senare har det byggts till en kammare med en plåtugn. En intressant detalj är skarven mellan den gamla och den nya delen - den är ett fint exempel på att man inte förr heller eftersträvade teknisk perfektionism då man byggde utan man tog vad man hade och hoppades att det skulle hålla länge. Jämför man den tidens "slarvkonstruktioner" men dagens dito, så tror jag knappast att dagen konstruktioner kommer att hålla över 100 år.

en stum skarv intill knuten...

Nåja, om vi skulle komma till själva stockbytet - det blev ju som jag lite hade anat mig till. Vi skulle omöjligt kunna byta en hel stock på en dag.
Resultatet blev i vilket fall som helst det att vi skulle lära oss att reparera en skadad timmerstomme med hjälp av en metod som det säkert finns delade meningar om. Jag skall inleda med att beskriva metoden och sedan ger jag min syn på saken.

Det var en något kantstött syll som i stället för att bytas skulle stödas upp av en resvirkeskonstruktion.

Så här såg syllen ut före vi började.


Först grävdes löst sittande mull och lösa grundstenar bort och syllen putsades. Efter det höggs det till lecablock som skulle passa in under syllen. Mellan blocken och syllen blev det ett mellanrum på ca 15 cm.

Lecablock formas med en vanlig yxa...


Följande steg var att mura fast blocken så att det blir en jämn sammanhängande vågrät yta, ungefär som en betonggrund.

nymurad grund...

samma grund, sedd från insidan av torpet...

Efter detta lades det en 50mm tjock planka på grunden och nu skulle det i syllen tas ur några hack med ca 60 cm mellanrum. Hacken skulle ha en lutning på ca 6 graden eftersom det i ett senare skede skall knackas in kilar med en lutning på 6 grader i dessa hack.


Jag antar att följande bild talar ganska bra för sig själv hur det hela fortsatte och vad ideen med det hela är.

plankstumpar och kilar på plats

Nu började Esa att knacka i tur och ordning på kilarna som sakta mak höjde på byggnadsstommen.
Då knuten lättade en aning från knutstenen så var Esa nöjd och det hela såg ut så här:

Färdigt!

Nu är det bara att fylla tomrumen med t.ex. linull och så slår man en vindskyddsskiva på.

Hmmm - jag tror inte att jag kommer att använda mig av denna metod på Lönntorp. För min del ser jag att en åtgärd som denna är en provisorisk reparation.
Att gjuta en styv betongkonstruktion under ett hus som i tiderna har konstruerats som en byggnad som kan leva och följa med naturen och sedan lyfta stommen med små träklossar tills knuten lättar från knutstenen - jag har svårt att tänka mig att denna konstruktion kräver nästa åtgärd först om 100 - 200 år - men som sagt inget fel  på lösningen som en provisorisk reparation eller en lösning för att rädda en byggnad från fortsatt förfall.

Jag har under alla mina år som byggnadsvårdare och -filosof lärt mig och andra att timmerstommar står på knutstenarna och mellan dem har grundstenarna inte en bärande funktion. Hur den gamla stommen reagerar på denna nya styva grundkonstruktion som bär upp syllen på enstaka punkter på hela dess längd vet jag faktiskt inte.
Hur den nymurade bärande grunden beter sig beroende på om huset är varmt eller kallt under vintern eller kanske delvis värms under ledigheter är oxo svårt att förutspå, det beror så mycket på jordmånen och markbeskaffenheten.

Om vi går till andra sidan av den byggnad som jag beskrivit här ovan, så ser det ut så här:


Här ser vi klart och tydligt att stenarna mellan knutarna är utfyllnad. Då ägarinnan till huset rensade bort lite rallarrosrötter från grunden, så föll en av stenarna helt obehindrat ut på marken.


Nu är det upp till var och en att bilda sig en egen uppfattning om metoden - som Esa, som har introducerat metoden, själv sade så är inget förbjudet då man tar hand om ett gammalt hus...men jag tycker att man i mån av möjlighet helst skall välja en lösning som smälter samman med de gamla metoderna och inte försvagar konstruktionen...

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar