söndag 29 september 2013

Höstbesök...

Nu är det nog definitivt klart - det blir en höst detta år oxo. Sommaren är slut oberoende om man vill det eller inte. Ganska fort kom kölden. Ännu för dryga två veckor sedan, då jag var med som förälder på lägerskola på Sveaborg så kändes det varmt att gå i bara T-skjorta - nu hade jag t.o.m. långkalsonger. Lägsta utetemperatur sedan senast var +1º C och i stan' har vi haft nattfrost.

...ännu över "knölen" så är vi framme...

Huvudmålet för denna lördag var att få upp Göteborgsekan och det lyckades vi med. Det är ingen liten operation att få upp en vattenmättad träbåt med köl vid en strand bestående av dy och lera.

inga träbåtar i sjön längre.

På Göteborgsekan märker jag att jag inte är någon 25-åring längre. Vår förra eka som vi hade då jag var ca 25 år gammal, brukade jag sjösätta och ta upp ensam - den vände jag dessutom uppochner på bockar. I år hjälptes vi alla åt och ändå så höll jag inte på att komma ur sängen i morse.

Övriga strandgöror som fanns, var att ta in de sjömärken som vi fabricerade i somras. Den gröna färgen har hållit ganska bra, men den röda är mera vit-rosa till kulören.

tre av barnen tar upp sjömärken...

Lite vemodigt känns det denna höst då vi packar ihop Lönntorp. Vi kommer nämligen inte att kunna vara på Lönntorp denna vinter - orsaken är inte den att vi inte har tid, utan orsaken är den att vi inte vågar värma Lönntorp i vinter. Den som har följt med bloggen vet att allting inte står riktigt rätt till med de renoveringar som har gjorts i torpet i slutet av 70-talet. Den mest avgörande upptäckten gällande vintervärme gjorde vi i början av detta år - du kan läsa mera under rubriken "Nya upptäckter..." från januari i år.

Vi har inte haft möjligheter att undersöka samtliga väggar för att inte tala om möjligheter att åtgärda något, då vi redan hamnat att byta taket.
Orsaken till att vi inte vågar värma upp torpet i vinter är den att vi inte vill få kondensskador i konstruktionerna där det finns plast.
Rent tekniskt är det en mycket enkel naturlig process som äventyrar virket som ligger innanför plastfolien - eftersom varm luft kan uppta mera fukt än kall och naturen hela tiden eftersträvar jämvikt så söker sig fukten från den varma inneluften ut till den, absolut sett, torrare uteluften. Finns det en plastfolie i väggen så stoppas fukten vid den. Är denna plastfolie dessutom på utsidan om stomvirket så bildas det kondens på plasten, som sedan upptas av virket som börjar ruttna och ev. mögla.
Den oinvigde påstår då att det är den gamla konstruktionen som blir våt, som är boven i dramat och borde bytas mot modernare lösningar men det är fullständigt fel! Man måste helt enkelt alltid sträva till att åtgärda en byggnad med samma metoder och material som den ursprungligen byggts med.

I fallet Lönntorp skulle det inte finnas något problem om plasten inte skulle finnas - den fukt från inneluften som söker sig ut via konstruktionerna skulle kunna vandra obehindrat ända ut och inte kondensera i väggen.

För att inte framstå som en romantisk snickare med rutig flanellskjorta och kutterspån i håret så kan jag mycket väl återigen framhålla att ett tätt hus med ångspärr av diffusionstätt plastskikt och en perfekt kalibrerad maskinell ventilation är en av de bästa lösningarna - det finns bara ett MEN - sådana byggnader finns bara i teorin. Ingen plastfolie är 100% tätt monterad och får dessutom skador under årens lopp och ingen maskinell ventilation kan vara så perfekt avvägd att den kontinuerligt skulle komma år varje kubikcentimerter luft under soffan, bakom pianot och inne i klädskåpet t.ex.

Det blev lite byggteknik igen...

Ännu en sväng tillbaka till Lönntorp - lite svamp kom vi hem med och de sista potatisarna grävde jag upp.
Här kommer ännu en bild på flickornas lider - bara för att kunna jämföra nästa år ifall pelarna blivit mera sneda då.


Nåja, så var det dax att åka till stan' igen...

"Vägen hem var mycket lång..."

Mer eller mindre uppmärksam...

För tillfället är jag så upptagen under veckorna att den här dagboken inte riktigt synkar med verkligheten. Detta inlägg handlar om mitt besök på Lönntorp för en vecka sedan - detta veckosluts besök skall jag ta upp i nästa inlägg.

Jag skulle förra veckoslutet egentligen till Lönntorp för att ta mig en titt på gula kammarens yttervägg.
Jag hade tänkt ta loss brädfodringen för att ta bort plast/aluminiumfolien som finns på timmerstommens yttre sida - det blev dock icke det jag gjorde.

Det var några andra saker som krävde min uppmärksamhet. Det första jag fick syn på var några svampar - närmare bestämt några tusen svampar på strandsidan om torpet.


Jag har ingen aning om vad det är för svamp, men med min svampkunskap är det inte så konstigt. Jag känner till kantarell, trattkantarell, fårticka och röd flugsvamp. Jag fick det goda rådet av både min syster och min mor att man kan provsmaka alla soppar som råa och på det sättet undviker man gallsoppen, som kan förstöra en hel svampstuvning. Den upplysningen medför sig dock ett problem för mig - jag vet inte hur en sopp ser ut, men å andra sidan vet jag ju då, att ifall jag börjar må dåligt eller dör efter att jag provsmakat en rå "sopp" så var det i alla fall ingen sopp!

Så här kan ett ställe se ut som man lätt bara går förbi.


Jag hoppas det oxo var sista gången för denna säsong, som jag går ner till bryggan och öser Göteborgsekan - vid nästa besök skall den upp.

oöst eka

På samma gång skall vi försöka få den gamla segelbåtsvagnen som fanns vid piren till metallskroten.

metallskrot

Alltså bilden som visade något som man lätt går raskt förbi bidrog till ett resultat som detta:

trattkantareller...

Titta lite noggrannare:

plockade bl.a. här.

Det som ändå gjorde mest anspråk på min uppmärksamhet, var några spår som jag hittade på gräset invid terrassen. Spår av en bil - en bil som inte framförts av oss.

bilspår på gräset...

tydliga bilspår...

Det känns lite tråkigt att någon vill komma och hälsa på oss då vi inte är på plats - och dessutom lämnar fula spår i terrängen. Tillsvidare har vi inte nekat någon att komma och hälsa på oss då vi är på plats, så även denna "gäst" hade kunnat höra av sig på förhand.

Jag har sett att man i affärsutrymmen sätter upp varningsskyltar då ett utrymme är kameraövervakat, men jag har inte hört att man brukar varna djur för att de blir fotograferade av en viltkamera då de rör sig på ens gårdsplan - vi har i alla fall inte sådana skyltar för djuren.

För övrigt så börjar höststämningen infinna sig på Lönntorp och det är då naturen brukar ha en mycket stor dragningskraft på mig.


sedvanlig utsiktsbild


måndag 16 september 2013

Lite tid för Lönntorp...

...för lite tid känns det som ibland.
På snickeriet har jag jobb som aldrig förut på hösten och dessutom skall jag flytta snickeriet till ett lite större utrymme - fast nog på samma adress.
Nu har det oxo gått på det viset att jag inte tagit mig tid att skriva här på bloggen fast vi var på Lönntorp för en dryg vecka sedan.

Hösten börjar göra sig påmind i form av gulbrun vass, men det är inte det jag har dokumenterat på min första bild - vad kan det månntro vara?


Ett tips: det är trevligt att ha då man tar upp båtar t.ex., men absolut inte nödvändigt för det.

lilla träbåten och Jalles roddbåt

Nu är då lilla träbåten upptagen och gör Jalles roddbåt sällskap på piren. Jalles roddbåt är en båt som förra ägaren lämnade kvar för att komma efter senare. Nu är den då oxo nytvättad och förberedd för vintern igen. Jag undrar när vi kan anse den vara vår om han inte tänker avhämta den?

Övriga händelser på piren var ett besök av en snok som simmade förbi...


...och en gädda, som gjorde anspråk på att komma upp på bryggan.


Efter ett artigt samtal med gäddan, kom vi överens om att han nog var för stor och träig för att bli en god vän - i ordets sanna bemärkelse! Han fick fortsätta sin lilla simtur i viken.

Uppe vid torpet fick vi äntligen stenfoten under knuten fixad och mamma putsade springorna mellan stenarna för att få bort all fuktbindande humus och grunden förberedd för kalk- och lerbruk.




Något vemodigt fanns nog oxo med i bilden; Tingeling och Raffe var troligtvis sista gången På Lönntorp.


Trevligt och spännande har det varit att ta hand om dessa små "fosterbarn", men allting har sin tid. Skulle vi bo stadigvarande på Lönntorp så vore det en helt annan grej att ha tre katter, men på vintern i stan' så blir det lite tungt för alla tror jag. Till råga på allt så har vi dessutom hittat fina hem åt båda två.

En annan händelse som har begränsat min tid att skriva här är att jag var som förälder på J:s lägerskola, som hölls på Sveaborg - ett mycket intressant ställe om man är intresserad av gamla byggnader och konstruktioner av olika slag. Jag rekommenderar ett besök.

Ja, så var det det där med det som är trevligt att ha när man tar upp båtar - förstod du vad det är på bilden?

Just det! Frida förstås!


En katt är trevlig att ha då man tar upp båtar, men absolut inte nödvändig! :o)