söndag 29 september 2013

Höstbesök...

Nu är det nog definitivt klart - det blir en höst detta år oxo. Sommaren är slut oberoende om man vill det eller inte. Ganska fort kom kölden. Ännu för dryga två veckor sedan, då jag var med som förälder på lägerskola på Sveaborg så kändes det varmt att gå i bara T-skjorta - nu hade jag t.o.m. långkalsonger. Lägsta utetemperatur sedan senast var +1º C och i stan' har vi haft nattfrost.

...ännu över "knölen" så är vi framme...

Huvudmålet för denna lördag var att få upp Göteborgsekan och det lyckades vi med. Det är ingen liten operation att få upp en vattenmättad träbåt med köl vid en strand bestående av dy och lera.

inga träbåtar i sjön längre.

På Göteborgsekan märker jag att jag inte är någon 25-åring längre. Vår förra eka som vi hade då jag var ca 25 år gammal, brukade jag sjösätta och ta upp ensam - den vände jag dessutom uppochner på bockar. I år hjälptes vi alla åt och ändå så höll jag inte på att komma ur sängen i morse.

Övriga strandgöror som fanns, var att ta in de sjömärken som vi fabricerade i somras. Den gröna färgen har hållit ganska bra, men den röda är mera vit-rosa till kulören.

tre av barnen tar upp sjömärken...

Lite vemodigt känns det denna höst då vi packar ihop Lönntorp. Vi kommer nämligen inte att kunna vara på Lönntorp denna vinter - orsaken är inte den att vi inte har tid, utan orsaken är den att vi inte vågar värma Lönntorp i vinter. Den som har följt med bloggen vet att allting inte står riktigt rätt till med de renoveringar som har gjorts i torpet i slutet av 70-talet. Den mest avgörande upptäckten gällande vintervärme gjorde vi i början av detta år - du kan läsa mera under rubriken "Nya upptäckter..." från januari i år.

Vi har inte haft möjligheter att undersöka samtliga väggar för att inte tala om möjligheter att åtgärda något, då vi redan hamnat att byta taket.
Orsaken till att vi inte vågar värma upp torpet i vinter är den att vi inte vill få kondensskador i konstruktionerna där det finns plast.
Rent tekniskt är det en mycket enkel naturlig process som äventyrar virket som ligger innanför plastfolien - eftersom varm luft kan uppta mera fukt än kall och naturen hela tiden eftersträvar jämvikt så söker sig fukten från den varma inneluften ut till den, absolut sett, torrare uteluften. Finns det en plastfolie i väggen så stoppas fukten vid den. Är denna plastfolie dessutom på utsidan om stomvirket så bildas det kondens på plasten, som sedan upptas av virket som börjar ruttna och ev. mögla.
Den oinvigde påstår då att det är den gamla konstruktionen som blir våt, som är boven i dramat och borde bytas mot modernare lösningar men det är fullständigt fel! Man måste helt enkelt alltid sträva till att åtgärda en byggnad med samma metoder och material som den ursprungligen byggts med.

I fallet Lönntorp skulle det inte finnas något problem om plasten inte skulle finnas - den fukt från inneluften som söker sig ut via konstruktionerna skulle kunna vandra obehindrat ända ut och inte kondensera i väggen.

För att inte framstå som en romantisk snickare med rutig flanellskjorta och kutterspån i håret så kan jag mycket väl återigen framhålla att ett tätt hus med ångspärr av diffusionstätt plastskikt och en perfekt kalibrerad maskinell ventilation är en av de bästa lösningarna - det finns bara ett MEN - sådana byggnader finns bara i teorin. Ingen plastfolie är 100% tätt monterad och får dessutom skador under årens lopp och ingen maskinell ventilation kan vara så perfekt avvägd att den kontinuerligt skulle komma år varje kubikcentimerter luft under soffan, bakom pianot och inne i klädskåpet t.ex.

Det blev lite byggteknik igen...

Ännu en sväng tillbaka till Lönntorp - lite svamp kom vi hem med och de sista potatisarna grävde jag upp.
Här kommer ännu en bild på flickornas lider - bara för att kunna jämföra nästa år ifall pelarna blivit mera sneda då.


Nåja, så var det dax att åka till stan' igen...

"Vägen hem var mycket lång..."

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar