söndag 20 oktober 2013

Varför göra det så svårt?

...det är en fråga som jag ganska ofta ställer mig då jag konfronteras med byggnadsvård, husbyggen och -renoveringar.
Först skall jag visa ett exempel på en byggnad från år 1890, som blivit totalsanerad eller enligt mina mått mätt totalförstörd. Jag hoppas att jag inte begår något brott då jag här publicerar bilder som finns på en fastighetförmedlingssite i marknadsföringssyfte - jag gör det i god tro. Om jag har fel så är det fritt fram att meddela mig så kan jag ta bort bilderna.
Man marknadsför alltså ett hus, ursprungligen uppfört 1890 och totalsanerat under det gångna året. Här några plock:

huset utifrån
Här ser man ju redan att det är ett hus som fått ny grund, rätats upp, fått moderna fönster och brädfodring.
Ser man sedan på bilder tagna inifrån så ser de ut så här:





Interiören har med andra ord inget med exteriören att göra.
Det är för mig ett helt grundläggande frågetecken, varför någon som attraheras av den här typens interiör kommer på tanken att renovera ett gammalt hus till något som kan jämställas med ett nybygge. Det skulle garanterat finnas personer som hade varit intresserade av att restaurera huset i dess tidsanda och med rätta material.
Denna typ av "våldtäkt" kan jämställas med att man skaffar sig en gammal mahognybåt, river ut all inredning och sedan gjuter en innermodul av glasfiber med all tänkbar elektronik.

Det värsta med denna typ av ombyggnader är att det oftast är mycket enklare att få åtgärds- eller byggnadstillstånd om man förstör en byggnad på detta vis - det är svårt för någon att förhindra ombyggnaden om ritningarna uppfyller alla tekniska krav och ombyggnaden görs enligt alla byggnadsförordningar. Alla isoleringsvärden uppfylls, fönstren har rätt u-värde, en maskinell ventilation monteras och all el och VVS görs enligt dagens krav.

Vill man däremot totalrenovera och eventuellt bygga till på en lika gammal byggnad på byggnadens villkor, med traditionella material och metoder och bevara byggnadens unika karaktär som oftast uppstått under ett drygt århundrades användning så blir det troligtvis stopp! Sedan börjar en förhandling om lösningar och kompromisser som kan ta år i anspråk - det gäller att ha turen att hitta rätt person i det kommunala maskineriet innan man ens kan börja förhandla.

Visst skulle det vara en mycket bättre lösning för de som vill bevara gamla byggnader och för kommande generationer om man kunde vända på steken. Det borde vara enklare att renovera gamla hus i gammal anda, med gamla metoder och material och ifall man nödvändigtvis vill modernisera och installera modern teknik så skulle det ske genom förhandling och specialtillstånd.

Andelen gamla byggnader som kan anses vara objekt för byggnadsvård är trots allt så liten idag att det inte kan vara frågan om att hela landets energiplanering och -image lider - det är snarare så att dagens rutiner bidrar till att förstöra ett av våra kulturarv i en accelererande takt.

ett av våra köksfönster i stan' - då vi renoverade.  Fönstret är från 1906 - väggen oxo för den delen.

Om jag inte har helt fel så skulle det i detta fall inte vara så svårt att få en överenskommelse om undantag gällande gamla byggnader ifall viljan skulle finnas på bred front.
Det finns exempel på undantag som bygger på förståelse och vilja i vårt samhälle och då tänker jag t.ex. på teater- och operascener. Rent tekniskt klassas en teaterscen som en byggarbetsplats med all scenteknik och alla faromoment och förutsätter att alla som vistas på scenen skall bära skyddshjälm som på ett bygge, men på grund av verksamhetens natur så är teaterscener befriade från hjälmtvång.

tisdag 15 oktober 2013

Kulturhistoriskt värdefull?

Om du inte har bekantat dig med Postbacken tidigare, så har du en möjlighet att göra det här eller via länken i marginalen.
Idag hade jag en träff med vår verksamhetsledare och representanter från Borgå museum på Postbacken. Orsaken till denna träff finner man i det faktum att vi skall försöka kartlägga hela backen på ett sätt så vi skulle få allt dokumenterat och en plan över hur det hela skall kunna fortbestå. Mycket har gjorts redan tidigare, men mycket återstår.


Jag har i detta sammanhang tagit mig an att se på byggnadsbeståndet och jag började det hela med att skaffa mig boken "Kulturhistorisk värdering av bebyggelse" av Axel Unnerbäck som är utgiven av Riksantikvarieämbetet - en bok från Sverige alltså.

I denna bok finns det många goda råd om hur man skall gå till väga då man fösöker värdera och kartlägga kulturhistoriskt värdefulla helheter.



Som med så mycket annat, så har jag här i Finland fått den uppfattningen att det är lite skralt med samarbete mellan olika instanser och inrättningar. På grund av detta ville jag före jag börjar tillämpa något av de råd som finns i boken, tala med representanter för museivärlden i vår hembygd. Jag hade hoppats på att jag skulle ha fel gällande samarbetet och att det skulle visa sig finnas riksomfattande rutiner eller rekommendationer då man kartlägger kulturlandskap och -byggnader.

Beklagligtvis hade jag inte fel - inte i alla fall enligt de representanter jag träffade. Jag fick genast veta att det finns så många olika byggnadssätt och -traditioner i vårt land, att det i praktiken inte är möjligt att dra dem alla över en kam.
Nu var det ju inte riktigt så jag hade tänkt mig! Jag hade mera tänkt på attityd och linjedragning, då vi talar om byggnadsvård och kulturlandskap. Enligt min åsikt kommer byggnadssätt och -traditioner ganska lågt på listan då vi värderar en byggnad eller bebyggelse - det finns förstås undantag om det är frågan om en byggtekniskt sett unik byggnad.

Winters stuga
Jag skulle vilja utgå från helheten, som består av det geografiska läget, byggnaden i terrängen, invånarnas sociala ställning och näring och det byggtekniska så som materialval och byggtekniker.
Kommer vi sedan upp till stadsbebyggelse eller herrgårdar så kommer det in element som importerat material och anställda hantverkare och mästare.

I fallet Postbacken är de senare elementen inte aktuella i och med att det är frågan om en backstugusittarkulle.

Många av de värden som finns i byggnadsbestånd är inte direkt kopplade till ålder i den mening att högre ålder automatiskt innebär högre kulturhistoriskt värde. Jag skall här lägga fram två exempel på vad jag menar;

Lina Sandströms stuga
Lina Sandströms stuga är usprungligen uppförd 1835 och beboddes av olika generationers smedar och sista invånaren var Lina Sandström, som dog år 1960. Under den tid som byggnaden användes så underhölls den på de sätt som var brukliga under respektive invånares epoker. Med andra ord kan man med blotta ögat se att stugan knappast såg ut på samma vis då den uppfördes -  MEN! Lina Sandström lämnade byggnaden efter sig i det skick som den var då hon bodde där och den har förblivit sådan sedan dess.
Lina Sandströms stuga har därmed ett mycket högt kulturhistoriskt värde, eftersom den representerar livet i en 1800-talsstuga på 1960-talet. Det är som om tiden hade stannat.



En annan byggnad som mycket lätt skulle kunna avfärdas som byggtekniskt och kulturhistoriskt värdelös är arenateatern, som är byggd 1979. Den som gör det, gör dock ett mycket stort misstag.

arenateatern
Arenateatern må vara byggtekniskt mindre fascinerande, men talar vi om Postbacken, så kan vi inte göra det utan att nämna teatern på backen. Teatern är så starkt förknippad med Postbacken att hela backen knappast hade funnits i sin nuvarande form om inte arenateatern hade byggts.


Teaterverksamheten under 70- och 80-talen hade stor betydelse för Postbackens bestående och bör därför ses som en kulturhistoriskt värdefull del av Postbackens historia.

En liten knorr på slutet: Den som nu kommer på den fenomenala tanken att vi borde se "sönderrenoverade" gamla byggnader i vilka de använts plast och andra moderna byggmaterial som representanter för sin epok glömmer nog att de moderna byggmaterialen ser till att byggnaderna blir självdestruktiva och därmed omöjliga att bevara som sådana - de måste återställas till en tid då man använde material som fungerade i smaklang med övriga byggnaden.