måndag 18 maj 2015

Byggnadsvård, del 9 - Hälsningar från månen?

Före den kommande sommaren hinner anlända och vi aktiverar oss lite mera gällande Lönntorp, så skall jag skriva några blogginlägg, som har med förra sommaren att göra...

Den som har följt med bloggen kanske kommer ihåg att vi råkat ut för ganska många överraskningar i Lönntorp.

Eftersom vi, då vi blev intresserade av Lönntorp, av förmedlaren blev upplysta om att det genomgått vissa reparationer och liknande åtgärder på både 70- och 80-talet, så bad vi förmedlaren att arrangera en träff med säljaren så att vi skulle få svar på de frågor som han själv inte kunde svara på.

Bakgrunden var förstås den att vi som byggnadsvårdare är väl medvetna om att det på 70- och 80-talen användes mycket plast och därmed jämförbara material då man reparerade gammalt. Nu ville vi genom att träffa säljaren personligen, få svar på frågan om det har använts den typens material i samband med de reparationer han genomfört, eller låtit genomföra.
Då vi tillsammans med förmedlaren träffade säljaren under några sommartimmar 2010, så fick vi mycket klara besked om att det inte använts plast eller liknande material någonstans i byggnaden under hans tid och att stockstommen är hel - enbart några stockar, främst syllar hade bytts ut vid reparationerna.
Vi hade inga orsaker att betvivla hans påståenden, eftersom han gav bilden av att känna till traditionell byggteknik och kunde ge tydliga besked över vad som åtgärdats i huset under hans tid som ägare. Det fanns inga frågor som han besvarade tvekande, med orden "det vet jag inte" eller "det kommer jag inte ihåg"

På grund av denna bakgrundshistoria blev man ju lite överraskad igen, då jag mot slutet av förra sommaren öppnade de nordöstra ytterväggarna på torpet:


På följande bilder ser man vad som kom fram då jag öppnade väggen.
På bilden här nedan syns oxo en grå fläck på brädfodringen som kom till då det stod ett ämbar med lera rakt under taköverhänget under ett kraftigt regn då hängrännan var borta. Den händelsen skadar inte brädfodringen utan intygar snarare hur ett organiskt material tar hand om fukt och sedan torkar, med i det här fallet enbart torr lera på ytan som följd.


Ju mera jag öppnade av väggen, desto mera insåg jag att det även här använts en hel del av den typen av material som inte enligt säljaren skulle förekomma i konstruktionerna...





Lyckligtvis har förra ägaren använt torpet främst sommartid, vilket innebar att den diffusionstäta hinna som applicerats på utsidan om stockstommen inte har förorsakat några större skador.
Det som helt klart kom fram även på denna vägg, var hur stor del av väggen som inte är gjord av stock mera;


Nu gällde det då att få bort den fukttekniskt olämpliga mineralullen, som använts vid ersättandet av stocken med resvirke - och vad tittade inte fram sedan på insidan av isoleringen!


Precis! - plast! Här har väggen varit beklädd med diffusionstäta hinnor både på ut- och insidan


I samband med rivningen, fick jag igen ett bevis för påståendet att den i moderna byggtekniska sammanhang så viktiga täta fuktspärren, sällan är så tät som dess förespråkare låter påskina:


Denna stackars lilla spik tillsammans med sina några närliggande vänner skulle i en byggnad som är avsedd för boende året om, kunna förorsaka hälsoproblem och kostnadsdryga reparationer. Mera än så krävs det i värsta fall inte.

Följande steg vara att avlägsna plasten och isolera med linull.


Den andra väggen såg inte mycket annorlunda ut...


...men jag beslöt mig för att färdigställa den ena väggen först.


För att minska på vinddraget genom väggen, så satte jag en 13mm tjock vindskyddsskiva av träfiber, som fukttekniskt passar bra ihop med en stockstomme.


Den gamla brädfodringen återanvändes. Den lösningen håller samvetet rent och kostnaderna i styr.


Nu väntar den andra väggen på motsvarande åtgärd.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar